Recension – Project Cars 2

Project Cars 2

Bilspelsåret 2017 ser smått fantastiskt ut. Codemasters har redan gett fansen utmärkta Dirt 4 och ett habilt F1, och inom kort väntar Forza 7, GT Sport och Wreckfest. Men redan i slutet av veckan släpps Project Cars 2, ett spel som saknar en lika tydlig nisch som de andra.

Det vill vara det seriösa alternativet, ett racingspel med sim-ambitioner som blandar klassisk banracing med rallycross, Indy, Nascar och annat. En handfull racingproffs ska ha gett bilarnas beteende sitt godkännande, säger utvecklarna för att stärka känslan av att det här är ett spel med rötterna djupt rotade i verkligheten.

Porsche, inte RUF. Yes!

Kör Nürburgrings nordslinga på det gamla hederliga sättet.

Och det står snabbt klart att Project Cars 2 inte fjäskar. Redan de klenaste kärrorna har nerverna på utsidan – känsliga, övertyrda, kompromisslösa. Den som tror sig kunna bromsa och svänga samtidigt serveras en avkörningsläxa med bitter eftersmak. Långt ifrån Forza-seriens tillgänglighet, och möjligen nära hur många av de muskligare kärrorna beter sig. Men ibland snuddar halkigheten vid det otroliga, exempelvis när en 106-hästars Formula Rookie tappar greppet och snurrar vid låg fart genom moderata kurvor. Det känns som att utvecklarna låtit den ärva egenskaper från sina kraftfullare släktingar, eller skruvat upp svårighetsgraden på pin kiv.

I denna oförutsägbarhet finns samtidigt en utmaning: att lära sig en bils specifika beteende och var dess gränser går. Ligga på gränsen, bromsa tiondelen senare än motståndaren men tiondelen innan däcken tappar greppet, och i triumf gasa sig först ut ur kurvan. Det är rejält utmanande hela tiden, inte minst efter senare års så vanliga rewind-funktion saknas – om du kör av kan du i bästa fall återställa bilen till banan, inte backa tiden för att försöka igen. Andra gånger flyr både triumf och trovärdighet fältet, som när gocarten snurrar vid inbromsning i uppförsbacke, trots att hjulen pekar rakt fram.

Den här oberäkneliga draget har blivit något av ett signum för Slightly Mads racingspel, men lyckligtvis har det tonats ner i Project Cars 2. Spelet beter sig mer konsekvent, samtidigt som det oförutsägbara håller oss på tårna genom racen. Det är på gott och ont. Karriärklättring från en hyfsat hanterbar klass till en med galet svårkontrollerade bilar känns väl varken som det minsta eller roligaste klivet i ens liv. Karriären grenar ut sig så att du då och då kan välja ett av två steg när du klättrar, och det kan vara klokt att testa bilarna innan du tar nästa steg.

Med 180 bilar i ett tiotal klasser att välja från spretar svårighetsgraden rätt vilt, och när du sitter där med händerna på en ny ratt och väntar på grönt startljus vet du aldrig riktigt hur stor chansen att komma i mål är. En Lamborghini med 750 hästar tar mig snabbt runt Laguna Seca utan protester, medan prestandasvaga nybörjaråk kan vara rejält utmanande. Sett till variationen – bra. Samma sak gäller banorna: det finns generösa 60 platser att köra på, vilket är långt fler än i de flesta andra bilspel. Och precis som i förra spelet ger jag plus för de lite ovanligare inslagen, till exempel brittiska Oulton Park.

Project Cars 2 har marknadsfört med det där på senare år så vanliga tjatet om varierande väderlek. Och trots mitt svala intresse för regnkörning blir det positivt överraskande. I ett karriärlopp kör jag både träning och kval i hällregn, och racet börjar likadant. Men efter några varv sänker vindrutetorkarna tempot när regnet subtilt avtar i styrka, och ytterligare en stund senare kikar solen fram och börjar torka den plaskvåta banan. Ursnyggt och trovärdigt. Vilket inte kan sägas om möjligheten att ställa en Indycar på Indianapolis-banan i snöstorm, men en intressant utmaning är det åtminstone.

Spelet förklarar vad som händer när du pillar på reglagen. Det är bra.

För dig som gillar utmaningar: kör Indycar i snöfall.

Spelet släpps nu på fredag, och därför har multiplayer-utbudet varit begränsat. I nuläget går det att bläddra bland och delta i race, och starta egna. Det går att ställa in mängder med parametrar för svårighetsgrad, regler, väder, klasser med mera. Däremot hittar jag inget som liknar cuper, säsonger eller karriär online, bara enskilda lopp. En dedikerad avdelning för att följa spelet som e-sport kan möjligen trösta, likaså mängder med utmaningar och statistik från dina egna insatser både solo och online.

Project Cars 2 är mer genomarbetat spel än föregångaren, där inte minst menyerna och inställningarna gjorts mer begripliga. När man hittar en rolig bil och nöter in hur den kommer bete sig bjuder spelet storartad underhållning, och man belönas med en svårslagen känsla av kontroll. Men glädjeruset kommer av sig lite för ofta, kanske främst på grund av buggar och rätt kantig AI. Den dynamiska racinglinjen är allt som oftast oanvändbar: ibland uppmanar den inbromsning flera sekunder för tidigt, andra gånger för sent och inte sällan saknas den helt och hållet.

För att uppskatta Project Cars 2 fullt ut behövs både tålamod och en vilja att lära sig vad som fungerar. Det spretar både hit och dit, och den vilda blandningen av racingklasser parat med de olika bilarnas oförutsägbara beteende får mig att längta efter ett mer sammanhållet spel. Sligthly Mad hade tjänat på att tygla både idéer och licenser. Det känns lite synd eftersom potentialen till ett svinbra bilspel finns där.