Jag paddlar fram längs med Nilen. Eller nja, jag bara antar att det är Nilen för det är den floden jag kommer att tänka på när det antika Egypten kommer på tal. Dessutom paddlar jag inte, utan stakar mig fram med en lång pinne. Det där kan tyckas som onödig information, men det har alltid varit i detaljerna som Assassin’s Creed-serien haft sina främsta förtjänster.

Av allt att döma kommer det att fortsätta i Origins, som tar serien bakåt i tiden några tusen år. När jag först får springa omkring i den öppna, solblekta världen slås jag av hur atmosfäriskt det faktiskt är. Det är en ganska stor kontrast till det smutsiga viktorianska London vi mötte i Assassin’s Creed: Syndicate, men miljöerna känns levande på ungefär samma vis.

Spelmässigt känns det mesta sig likt, förutom striderna som numera känns ungefär som ett spralligare Dark Souls (jo, jag vet att det kan verka slappt att jämföra med det spelet hela tiden, men det kan inte hjälpas). Tunga och lätta slag, möjligheten att skydda sig med sköld och så olika vapen med olika rörelsemönster. Av det jag hann testa kändes striderna dock något oprecisa, då ens karaktär känns något spattig emellanåt.

Apropå karaktär så är det svårt att säga så mycket om huvudpersonen Bayke efter bara en timmes spelande. Något som är uppenbart är dock att han inte har några problem med att få skit under naglarna – bokstavligt talat. Första uppdraget går nämligen ut på att ta reda på varför en helig ko blivit sjuk. Så Bayek stoppar ner halva armen i en hög med bajs för att kolla läget. Det är i detaljerna det fyndiga ligger, som sagt. Även i bajset, för i det hittar han nämligen persikokärnor. Någon har alltså smugit ner dem i kossans mat i syfte att förgifta den stackaren.

Det hela leder hur som helst, efter några turer, till att jag måste rädda en person som blivit kidnappad. Det vet jag ju inte innan, men så fort jag träffar honom ångrar jag att jag åtog mig uppdraget. Han är inte speciellt tacksam över att jag räddar honom, och klagar mest över att han har ont i benet. Jag önskar lite att jag kunde tvångsmata honom med de där skitiga kärnorna. Det var inte helt lätt att rädda honom heller, då han vaktas av en hel hoper vakter – varav några är på en hyfsat hög nivå och lätt kan göra livet svårt för någon som inte hunnit bli bekväm med stridssystemet – som jag.

Men räddad blir han, så efteråt rusar jag in i ett område fullt med fiender för att avreagera mig. De klenare vakterna sänker jag ganska lätt, men de lite elakare typerna är det värre med. För att undvika förnedring flyr jag därifrån och rider ut till en pyramid istället. Det vore ju konstigt om man åkte till Egypten och inte besökte en pyramid, trots allt.

Tyvärr finner jag exakt noll mumier i den. Däremot en hel drös med simpla pussel som mest går ut på att tynga ner plattformar för att ta sig upp på avsatser, och i slutet en kista med utrustning jag inte hinner använda.

Assassin’s Creed: Origins känns utan tvekan väldigt bekant, men miljöerna känns nya och intressanta och striderna kan potentiellt vara mer engagerande den här gången, när man får fason på dem. Om det räcker för att gjuta lite välbehövligt nytt liv i serien får vi helt enkelt vänta och se.

Fotnot: Assassin’s Creed: Origins släpps till pc, PS4 och Xbox One den 27 oktober.