På ett sätt skulle jag vilja radera alla actionspel från mitt minne. Starta med en helt blank palett och låta smaklökarna bombarderas av det actionrabalder som är #Battlefield 1. Tänka att det totala kaoset under en runda Operations är min allra första spelupplevelse.

När visselpipan lyder vid ett lyckat anfall vet jag att skriken från framrusande soldater bara är stämningstriggers, skapade av designers för att ge en extra kick när det är dags att avancera. Trots att jag ser igenom den sluga designen finns det gånger jag skulle vilja hångla upp hela audio-avdelningen på Dice. Så bra är ljudvågorna som träffar trumhinnorna under en standardmatch.

Väggar pulveriseras, artilleri skapar spontana skyttevärn i marken och stundtals kan känna en sorts kamratskap med sina soldatvänner. Folk springer igenom kulsvärmar för att återuppliva stupade, det slängs ammo och medicin i stora drivor. När en eldkastare flankerar oss och ställer till en grillfest som är obehagligare än den under städdagen i grannskapet hamrar jag på deploy-knappen för att att återigen slänga mig in i matchen.

Samtidigt går det inte att komma ifrån den gnagande känslan av att jag har krigat om de där flaggorna tusentals gånger och att det tränger igenom stridslarmet är ett problem.

Det har släppts ett tiotal fullstora Battlefield-spel sedan succén med 1942 för 14 år sedan och det senaste halvdecenniet har takten snuddat vid en titel per år. Särskilt om man räknar in den efterföljande materialsvansen som ska få folk att betala det dubbla för sina spel. Trots att jag skulle vilja påstå att Battlefield 1 är den bästa tolkningen av det stora slagfältet börjar jag känna mig mätt. Samtidigt finns alltid plats för dessert. Jag är otroligt kluven.

Det hjälper att singleplayer för första gången snuddar vid det som gjorde kampanjerna i Bad Company-spelen så underhållande. Att du får friare händer att lösa problemen som du vill, samtidigt som Dice med den grafiska flärden lyckas trycka in en otroligt tät stämning. Jag rekommenderar alla att spela igenom Through Mud and Blood och Friends in High Places, slutstriden bland molnen ovanför London är lika rolig som överdriven.

Som jag skrivit i mina tidigare texter kring Battlefield 1 har Dice tagit ett medvetet steg tillbaka och gjort designval som passar mig perfekt. Fordon är fortfarande dödliga men de kan inte dominera en match lika mycket. Soldaternas vapen är långsammare vilket premierar bra siktande och positionering istället för antal bulor per sekund. Kulsprutorna är faktiskt ganska kassa i jämförelse med de semiautomatiska gevären som just nu är i majoritet på servrarna.

Att förlägga spelet till första världskriget med allt vad det innebär är modigt med tanke på den rådande trenden med fantasifulla arenashooters. Inte ens konkurrenten Call of Duty kan hålla sig ifrån ryggraketer och andra futuristiska tilltag. Samtidigt är Battlefield 1 långt ifrån realistiskt – begrav den tanken en gång för alla. Miljöer, vapen och fordon är hämtade från verkligheten men de har plockats ner (i molekyler!) och sedan byggts upp igen som underhållning, inte historielektioner.

Vi valde medvetet att vänta med betyget några dagar för att se hur lanseringen gick, och vi kan konstatera att servrarna verkar hålla ihop bra. Vissa har rapporterat om anslutningsvårigheter men det är oklart vad som orsakar det. Det finns absolut några buggar kvar i koden, vi har bland annat haft problem att lägga ut medicinlådan på ojämna ytor och ibland glömmer spelet vilka utrustningsinställningar jag gjort på olika klasser.

Så slutligen kommer vi till punkten där upplevelsen i Battlefield 1 ska bedömas på en femgradig skala. Som jag redan skrivit har jag varit splittrad. Väl i stridens heta är det svårt att inte ryckas med. När maffigt ljud, grafisk prakt och ett välbalanserat gameplay smälter samman till en total krigskakafoni är det omöjligt att inte hävda att detta är det bästa Battlefield-spelet som släppts.

Nu är det upp till Dice, eller kanske framförallt Electronic Arts, att vårda det community som kommer att uppstå kring spelet. Annonsera för bövelen inte ett nytt spel redan nästa år. Låt serien få andas lite. Annars finns det en stor risk att vi tröttnar.