Det känns som en befrielse.
Efter den massiva kritiken mot buggarna och den bristfälliga bilduppdateringen i Unity har Ubisoft i Assassin’s Creed: Syndicate skalat bort allt överflödigt trams som bara gjorde föregångaren otymplig. Här finns inga extra appar att ladda ner, och inget halvdant genomfört multiplayerläge. Det är ingen förlust alls.
Syndicate känns istället mer fokuserat och avskalat tack vare detta, även om det fortfarande dras med en del tekniska brister. Varken framedrops eller buggar är lika vanliga eller allvarliga den här gången (vi har testat PS4-versionen, ett PC-omdöme kommer senare), men spelet känns ändå inte riktigt färdigslipat. Redan i den ärligt talat rätt taffliga prologen märks det att utvecklarna ännu inte till fullo tämjt sin best till spelmotor. Fiendekroppar sprattlar okontrollerat när de dör, och bilduppdateringen vacklar en aning vid några tillfällen. Det är ingen katastrof, men lite orolig blir jag ju. Att prologen rent spelmässigt är ett halvdant försök att få in lite linjär Uncharted-doftande action i spelet bådar inte heller direkt gott.
De kanske MINST lönnmördarmässiga kläderna någnsin
Men efter det dras tempot upp, när jag släpps fri i London. Enstaka buggar i form av glitchig grafik, urballad fysik, och vid ett tillfälle en krasch, men för det mesta känns Syndicate ändå mer stabilt än Unity, om än fortfarande med gott om utrymme för förbättring.
Ålpaj och livsfarliga droskfärder
Industrialismerans viktorianska London är smutsig stad. Den är samtidigt oerhört vacker. Särskilt om man beskådadar den från ovan, susandes över regnvåta hustak. Att se skymningen lägga sig över en högtrafikerad Themsen är rent av magiskt. Även med sotiga fabriksskorstenar som spyr ut svart rök längs med hela horisonten.
Jag kan nästan känna doften av ålpaj och tobaksdoftande polisonger när jag skumpar nerför kullerstensgatorna på en droska. Det är en närmast meditativ upplevelse att bara insupa atmosfären i denna motsägelsefulla stad – på randen av en teknisk revolution men fortfarande med ena benet kvar i den gamla världen.
GTA London?
Sen sätter jag fart på hästen och rammar in en fiendedroska som smäller in i en vägg. Vagnen exploderar i tusentals flisor och den stackars föraren slungas högt upp i luften. Jag drar på smilbanden. Syndicate är ett spel med skarpa kontraster. Från majestätisk skönhet till absurda galenskaper på ett ögonblick. Det är en del av spelets charm. Men här finns också mindre roande skönhetsfläckar.
Det är alltjämt ett rent nöje att löpa över tak och skorstenar och kasta sig handlöst över omöjliga avgrunder. Den finurliga änterhakspistolen gör det dessutom väldigt smidigt att ta sig fram snabbt utan att behöva klättra upp och ner för varenda vägg.
Skitigt men vackert
Däremot är kontrollen ojämn och opålitlig. Oftast lyckas jag få upp ett hyggligt flyt, både när jag flyr från fienden eller stannar kvar och slåss. Men ibland fastnar jag på väggar, låser fast mig vid skydd, eller så stannar min karaktär upp och bara blåvägrar att hoppa vidare. Det är nämligen inte alltid helt tydligt om man bör trycka på knappen för att klättra upp eller klättra ner och väljer du fel händer det att du bara stannar upp. Det här är så klart ytterst frustrerande i tajta situationer. Även i strider blir det ibland svårkontrollerat, inte minst på grund av att animationerna ibland är både otydliga och alldeles för långa. Vissa avrättningsmanövrer är alldeles för långa, vilket sinkar flödet i striderna. Ubisoft tar några kliv åt rätt håll med stridssystemet den här gången, men det är fortfarande opolerat och underutvecklat.
