Vad jag däremot uppskattar med striderna är att de två spelbara karaktärerna hanteras lite olika. Evie är smidig och mer fokuserad på smygande, medan tvillingbrodern Jacob är mer av ett råskinn. Det är tillräckligt för att det ska tillföra viss variation.

Idén med ett syskonpar i huvudrollerna är en bra idé, även om dramat dem emellan inte inte kommer till sin fulla rätt i den stelbenta och förutsägbara intrigen. Evie och Jacob har nämligen också rätt olika personligheter. Hon är på jakt efter en magisk pryl (som alltid i AC-serien), medan han har lite mer jordnära mål. Personligen föredrar jag att spela som Evie. Dels för att jag gillar att smyga, men också för att hon är den mer sympatiska av de två, då Jacob har för ovana att konstant svänga sig med en extremt självgod humor. Nivån av putslustighet i dialogen är rätt irriterande emellanåt.

Bad-ass Evie

Som vanligt stöter vi på en drös historiska personer, från Dickens och Darwin till Marx. De är överlag underhållande, men Ubisoft hade kunnat ta ut svängarna mer, och framför allt förankrat dem bättre i sina historiska förlagor. Stackars Darwin ser dessutom ganska hejdlös ut, som en dålig teaterskådis med ett påklistrat gammalt tomteskägg av svinto.

Dickens själv hade nog uppskattat skildringen av hans stad mer än av människorna i den.

Det levande döda

Överlag är det de döda tingen som är mest levande i Syndicate. Det finns mer puls i gatstenarna jag trampar på än i karaktärerna jag talar med. Och det är tidsporträttet som gör att jag fastnar och har märkvärdigt svårt att lägga bort spelet, trots bristerna. Även musiken är fenomenal, med smart användande av tidstypiska stycken som ofta nästan omärkligt höjer atmosfären avsevärt.

Ruggigt detaljerade miljöer

Att skutta fram över den hårdtrafikerade, brunsmutsiga Themsen är en säregen upplevelse. Även om det rent spelmekaniskt mest påminner om en modern variant av Frogger med alla fartyg som åker åt alla håll. Och att ta över London bit för bit med ditt superbrittiska, hattbeprydda gäng ger mersmak. Det finns gott om små och större sidospår att följa om du tröttnar på huvudintrigen.

Jag nästan känner industrismutsen under naglarna när jag tar mig fram genom de sotigaste arbetarkvarteren. Och det är en bra sak. Jag önskar bara att Ubisoft tagit till vara på sitt fantastiska världsbygge lite bättre. Ubisofts version av 1800-talets London är en stad som förtjänar att husera ett mästerverk.

Fotnot: Vi har testat PS4-versionen av spelet.