Han heter William Blazkowicz, eller B.J. som hans vänner kallar honom. Du känner honom som mannen med det rektangulära huvudet som var galjonsfiguren för #Wolfenstein 3D, spelet som på allvar förde in mörsandet i spelvärlden. Nu är det dags att bekanta oss med en annan sida av mannen med det omogna smeknamnet. Nu är det dags att träffa William Blazkowicz, den plågade krigspoeten.

Allt börjar i ett plan under attack. En armada bestående av tyska superplan håller på att göra småsmulor av vår skvadron, och vår förlust skulle innebära katastrof. Vi är den sista desperata offensiven som ska stoppa den tyska krigsmaskinen innan de gör lebensraum av hela världen. När vi efter mycket om och men lyckas ta oss ner på marken möter vi nästa försvar: robotar. En skyskrapehög mech stampar ihjäl de få som inte blir middag åt cyborghundar stora som trabanter.

Livet hade varit mer spännande om nazisterna vunnit kriget.

"Spring dit, Blazkowicz!" "Rensa det där utrymmet!" "Ta ut de där vakterna!" Kulorna smattrar omkring mig. Mina kamrater dör heroiskt, hundratals mil från deras mödrars kärleksfulla famnar. Ett genmanipulerat monster sliter huvudet av den nya rekryten som jag just givit ett inspirerande tal till, varpå en galen vetenskapsman tvingar mig att välja vilken av mina två överlevande kamrater han ska döda framför mina ögon. Vi lyckas fly men jag kommer inte undan utan en rejäl hjärnskada. Efter det går åren fort och när Blazkowicz vaknar ur sin mentala slummer har det hunnit bli 60-tal och nazisterna har vunnit kriget.

Ibland en lodrät korridorshooter, andra gånger är Far Cry 3 inspiratör. Wolfenstein känns som flera spel i ett.

De första tre timmarna av #Wolfenstein: The New Order är lika spektakulära som de är förbryllande. Det känns som att jag alt-tabbar mellan två-tre helt olika spel, varav ett är en Serious Sam-aktig run-and-gunner och ett annat är en råseriös krigshistoria i Medal of Honor-stuk. Men vad som serveras är en outgrundlig, nästan smaklös blandning av medvetet överspelad pulp-action och helt rättfram "krig är helvete"-berättande. Jag glider under foten på en enorm nazimech, slåss mot en Big Daddy-kopia och skjuter ner robothundar med titaniumkäftar, varpå Blazkowicz börjar filosofera om krigets hemskheter, om alla dessa Goda Unga Män som sätter livet till.

Frau Engel är satan själv

Men flera av dessa sekvenser är förvånansvärt välregisserade, framför allt när vi introduceras till den sadistiske Frau Engel, en slags fusion av Inglourious Basterds Hans Landa och Dolores Umbridge från Harry Potter-böckerna – som i ett intensivt ögonblick tvingar dig att bevisa din ariska renhet eller ta ett stycke bly i pannan. I de här stunderna är The New Order något riktigt intressant, men det känns som att det är sekvenser som ramlat in från ett helt annat spel.

Ständigt dessa nazister...

Även med picka och kniv i hand är nya Wolfenstein ett mischmasch av stilar. Spelets första kapitel är korridorspringande mellan checkpoints blandat med cover-baserat skjutande. Vapnen känns mustiga och det finns ett gäng olika möjligheter att ta sig an somliga situationer. Oftast missar jag dock genvägarna eftersom nivåerna är så omslutna i mörker och gråskalor att det är svårt att ens notera de alternativa vägarna. Med lite experimenterande kan man dock upptäcka gömda rum och tunnlar, men progressionen är likväl ytterst linjär.

I andra delar tar spelet en form inte helt olik utposterna i #Far Cry 3 där du måste ha ihjäl samtliga fiender innan du kan fortsätta. Här kan du antingen rusa in med kulorna vinande eller ta stealth-vägen och undvika att dra igång larmet. Vissa fiender aktiverar larmet om de blir medvetna om din närvaro och kan då kalla in förstärkningar tills du lyckas hitta och ha ihjäl dem. De här bitarna är absolut de mest intressanta av de jag fick prova på, framför allt eftersom du måste förlita dig på health packs för att återfå hälsan. Det räcker alltså inte att sitta i ett hörn och suga på tummen i några sekunder för att må prima igen, vilket skänker en påtaglig spänning till riktigt kämpiga strider. Det sista du vill höra när hälsan står på 20 och du precis har tagit den sista soldaten ur spel är ljudet som indikerar att vaktrobotarna har vaknat.

Tar du stryk självläker du inte, du måste hitta en förbandslåda. Fast för den här killen är det nog försent.

Att döma av den utdragna prolog som jag fick gå en omgång med känns The New Order mer förbluffande än imponerande. #Machinegames kompetens gör sig ständigt påmind, regin och presentationen är svåra att att klaga på, och i sina bästa stunder är det en klart duglig shooter. När jag lämnar Blazkowicz på ett tåg patrullerat av nationalsocialistiska ED-209-kopior är det med viss morbid fascination. Hur ska allt det här knytas ihop egentligen? I maj får vi se om det ens går.