Recension – Hostile Waters: Antaeus Rising

När interkontinentala missiler börjar träffa världsstäderna så har man inget annat val för att återställa världsfreden än att återuppväcka en av de mest kraftfulla krigsmaskiner världen skådat. Djupt nere på havsbottnen ligger en så kallad Adaptive Cruiser som sänktes under kriget. Efter att ha aktiverats så tar den sig upp till ytan där du får anta rollen som kapten över skeppet och dess vapen.

Antaeus

Antaeus, skeppet du tar kontroll över, ser inte så imponerande ut på utsidan förutom några få kraftfulla kanoner. Styrkan ligger istället djupt inne i skeppet, i nanofabriken. Nanoteknologin baseras på små, små robotar som kan konstruera föremål efter ritningar, en atom i taget. I Antaeus finns tillräckligt många för att kunna skapa ett stridsflyg, en helikopter eller en pansarvagn av en hög med skrot på bara några få sekunder.

Soulcatcher Chips

Under 1990-talet så fanns det ett hemligt projekt som kallades soulcatcher (enligt storyn) och officiellt lades det ner till förmån för SETI projektet, men har i hemlighet fortsatts att utvecklats. Alla soldater på Adaptive Cruiser fartygen blev utrustade med sådana chips. När de dog i strid så fångade Soulcatcher chippet deras minne, tankar och allt annat som behövdes för att kunna återskapa medvetandet hos individen. Dessa kunde sedan byggas in i nya stridsflyg och krigsfordon som hanterades med precis samma skicklighet som den ursprungliga soldaten haft, utan att riskera fler liv. Skulle Soulcatcher chippet sedan förstöras så fanns det alltid kopior som kunde sättas in i nästa producerade enhet.

Spelidén

Rage har verkligen försökt skapa något nytt i och med Hostile Waters. Även om det både har resurshantering och strategi som många vanliga RTS- (real time strategy) spel så blandas detta med Soulcatcher chippen och möjligheten att själv ta kontroll över fordonen och blir något annorlunda.

Uppdragen börjar med att Antaeus lägger till utanför en av de många öarna för att du sedan ska kunna bygga och landsätta dina trupper. Till en början har man oftast bara resurser till några enstaka enheter men efter att man samlat på sig en del skrot så kan man skicka in fler fordon. Varje bana består av ett antal olika uppdrag, allt från att lokalisera en motståndarbas och förstöra den till att rädda fångar.

Dina krigare

Som ensam levande människa på Antaeus så skapar Soulcatcher chippen en ganska intressant miljö. När dina enheter förstörs så är det bara att skapa en ny och sätta samma Soulcatcher chip i denna. Eftersom dina virtuella krigare fortfarande har samma tankar och medvetande som förr så har de alla olika personligheter vilket man snart lär sig. Vissa blir riktigt sura om de måste köra resurssamlare istället för att bli satta i ett av krigsfordonen medan andra är mer fogliga och tar det jobb de får. Precis som man kan tänka sig med ett gäng med hårdhudade krigshjältar så är de snabba med att slänga kvicka kaxiga repliker när de skjuter sönder en motståndare. De till och med berömmer varandra för sina träffar och för ibland lite korta samtal mellan varandra.

Allt som nämnts ovan skapar en härlig stämning som man sällan får i andra strategispel. Man lär sig sina soldaters personlighet och försöker se till att de får köra det fordonet de föredrar. Även om det regelbundet aktiveras nya Soulcatcher chips så består din armé aldrig av mer än ett tiotal krigare.

Kriga själv?

Alltför ofta så står man där dock utan några lediga Soulcatcher chip men måste ändå få in någon extra enhet, kanske ett reparationsfordon, en transporthelikopter eller någon annat väsentlig enhet. Då har man möjligheten att helt enkelt inte sätta in något chip utan istället själv styra enheten från Antaeus. Oftast är dock dina krigare bättre på att hantera sina fordon så det är i längden inte någon effektiv lösning.

Resurshantering

Även om det ofta kan vara svårt att skaffa sig resurser i Hostile Waters så är själva resurshantering ganska enkel. Man bygger en enhet med larvfötter, en så kallad Scarab, och sätter på en återvinningsstation. Efter att ha låtit en Pegasus helikopter fraktat den till land så kan den börja återvinna skrot. Det är en klar fördel att utrusta den med ett Soulcatcher chip för att slippa sköta all resursinsamling själv. Oftast hittar man resurser i form av förstörda byggnader men ibland får man hjälpa en fullt fungerande byggnad på traven genom att förstöra den. Allt detta sköter Scaraben dock själv så länge man har satt en av sina krigare i den. Men har man samlat in alla resurser på kartan och inte har några reserver så betyder det inte att man är helt körd. Alla enheter som förstörs kan nämligen också återvinnas vilket gör att motståndarens olycka kan bli din lycka, i form av skrot då.

Enheter

Under de första uppdragen har man bara tillgång till en ganska klen men snabb helikopter, en svävare, transport helikoptern Pegasus och den tungt bepansrade Scarab vi talade om innan. Beroende på deras storlek så har de också olika många lediga platser där man kan placera utrustning. Extra pansar tar till exempel en plats, likaså gör ett Soulcatcher chip. Däremot tar annan utrustning som cloak och reparationstorn mer plats. Med tiden så hittar man dessutom nya vapen vilka kort efter man hittat dem går att välja som påbyggnad. De flesta vapen är dock balanserade och man måste väga fördelarna mot nackdelarna. Den tunga kulsprutan är formidabel när man effektivt ska göra skrot av fienden, men de värmesökande missilerna har längre räckvidd och gör det lättare att slå ut rörliga mål.

Kontrollera trupperna

Man kan kontrollera sina enheter på två olika sätt, antingen genom att kommendera dem från Antaeus genom en interaktiv karta eller så kan man mitt i stridens hetta ge dem order via snabbtangenter. Tyvärr är ingen av de här delarna tillfredsställande vilket är ett klart minus för spelet. Eftersom man på de senare banorna blir anfallen så gott som konstant så måste man ofta ge krigarna direktiv om vilka fiender och byggnader de ska anfalla. Väljer man att göra det i översiktskartan så stannar tiden, vilket kan ses som ett plus, men gör att man förlorar realtidsdelen i spelet. Oftast får man nämligen ge alla order, för att sedan efter några sekunders strid ge dem nya order då fler fiender dykt upp.

Då ska det istället vara möjligt att ge order under striden med några enkla knapptryckningar, men tyvärr är det inte alls så enkelt som Rage påstår. Man måste nämligen först välja rätt enhet, sedan välja vad den ska utföra för order och sedan vart den skall göra det. Var är antingen på platsen du är eller där du har ditt sikte, problemet är att innan man hunnit trycka på rätt knappar och siktat in sig på motståndaren så har fienden hunnit börja attackera.

Med andra ord får man oftast välja att pausa spelet och ge orderna på kartan. Dock är styrsystemet här utomordentligt gjort och man kan utan problem sätta upp flera waypoints och få sina enheter att utföra ganska avancerade anfall.

Motståndarna - The Cabal

Dina motståndare har till en början tillgång till liknande enheter som du själv har. Några lätt bestyckade helikoptrar, pansarvagnar och flera olika sorters kanontorn. Senare får de dock tillgång till klart mer underliga enheter. På de flesta banorna är din motståndares bas uppbyggd i flera mindre baser, med flygfabriken på ett ställe, pansarvagnsfabriken på ett annat och huvudkvarteret oftast tungt skyddat i mitten. Spritt runt omkring på kartan, oftast relativt obevakat är resursdepåer och oljeborrtorn vilket är din motståndares resursbyggnader.

Att välja rätt mål är ett måste för att man skall lyckas längre in i spelet. Att slå ut borrtornen betyder att motståndaren snart kommer få slut på resurser för att bygga nya enheter och slår man ut enhetsfabrikerna så stoppas produktionen direkt. Högkvarteret är oftast välbevakat men lyckas man slå ut det så faller all kommunikation mellan fienden vilket gör att anfall och försvar blir oorganiserat.

Grafik och ljud

Hostile Waters är kanske inte ett av de snyggaste spelen, men grafiken är fullt tillräcklig för att man inte skall behöva klaga. Dessutom så flyter spelet på bra och det är bara i de mest intensiva striderna man märker att det kan börja hacka. Likaså är kanske inte ljudet något att ropa hej över, men det uppfyller utan problem sin uppgift för att skapa en bra stämning. Som sagt tidigare så ger pratet mellan dina soldater dem en egen personlighet vilket är ett klart plus. Man hör också all kommunikation från fienden som gör allt från att ropa på hjälp precis innan de sprängs i bitar eller kalla på förstärkning när de upptäckt dig. Musiken i spelet är riktigt bra och hjälper även den till att skapa en bra stämning.

Slutord

Hostile Waters blev en glad överraskning för mig då jag till en början trodde att det var ännu ett rent shoot?em?up spel som många av Rages tidigare titlar (Incoming). Spelet bjuder inte bara på en bra blandning mellan strategi och action men lyckas med hjälp av sin story och Soulcatcher chippen skapa något helt nytt. Dock förlorar spelet mycket på den undermåliga funktionen att ge order till sina enheter i realtid vilket är ett krav då AI:n ofta är allt annat än bra. Det går bra att ge alla kommandon genom översiktskartan men man tröttnar snabbt på att spelet ibland är pausat under merparten av tiden. Spelet lockar ändå till att man fortsätter spela då man får nya vapen, fordon och soldater igenom hela spelet. Att spelet inte heller fungerar till Windows 2000 är ett klart minus. Därför får Hostile Waters en svag fyra då man kunnat önska ett bättre kontrollsystem och en något bättre AI.