Problemet med detta smått geniala stridssystem är att Civ-AI:n helt enkelt är för korkad för att kunna använda det. Jag har flera gånger sett fiender avancera med sårbara bågskyttar tills de är inom skotthåll, där de lätt slaktats av mina starkare närstridstrupper. Dina datormotståndare klarar helt enkelt inte av att spela spelet ordentligt, ens på Prince-nivån (den enda nivån att spela på, då de lägre är för lätta, och AI:n börjar fuska på de högre). Jag vill inte ens nämna multiplayerläget, det är i sitt nuvarande skick inte färdigt och saknar till och med en riktig sparfunktion. Vi kanske kan återkomma till det om några patchar när det börjar likna ett riktigt spel.

Staden i mitt hjärta

Stadsstater är ett välkommet tillägg. Då och då stöter du på städer som Stockholm, Kuala Lumpur och Singapore, och de har ett litet landområde utan några planer på att expandera. De funkar som en sorts miniländer, och du kan muta dem med guld eller göra uppdrag åt dem för att göra dem till dina vänner. Och när de är det överöser de dig med gåvor, ibland bra och ibland komplett onödiga. När Edinburgh ger mig en bågskytteenhet under den moderna eran blir jag inte så glad, men däremot när Stockholm låter mig få extra fisk så jag kan koncentrera mig på annat än jordbruk. Det är väldigt uppenbart vad som gör stadsstaterna vänligt inställda till dig (döda deras fiender och fyll deras fickor med guld, helt enkelt), men de känns ändå överraskande personliga, och gör spelet lite mer mänskligt trots den genomskinliga spelmekaniken bakom deras beteende. Och deras diplomatiskärm är betydligt enklare att begripa än den som rör andra spelare.

Diplomatins problem är inte att det inte finns möjligheter, för det gör det. Du kan byta städer, pengar, resurser och annat med dina grannar. Du kan ingå allianser och gemensamt förklara krig, eller öppna dina gränser för en vänligt sinnad nation. Men problemet är att det är väldigt svårt att förstå vad som egentligen händer, och AI-spelarna hjälper inte till med sitt märkligt inkonsekventa agerande; en tidigare allierad kan plötsligt få för sig att förklara krig och utplåna hela din nation, oavsett vad du erbjuder, bara för att du bygger en stad för nära hans eller hennes territorium.

Jag kommer aldrig att fatta varför mina städer envisas med att bygga pyramider i havet.

Till spelets försvar ska sägas att olika ledare verkar ha olika personligheter, så att man oftast kan lita på stabila Bismarck och Washington, medan mentalt störda dårar som Siams ledare Ramkhamhaeng kan hitta på lite vad som helst. Den ursäkten hindrar dock inte att jag stör mig på att ingen kan förklara vad en hemlig pakt mellan länder är bra för.

Civilization V är ändå det bästa spelet i serien hittills. Den stendumma AI:n är inget nytt för vana spelare, allt är lite vackrare och lite lättare att överblicka (utom kanske diplomatin) och det nya stridssystemet ger dig mer att göra och är mycket roligare än de tidigare jättestapelkrigen. Skavankerna jag beskriver ovan har inte hindrat mig från att spela mer eller mindre oavbrutet sedan releasen, och bör inte hindra dig från att skaffa, spela och älska årets bästa light-strategispel.