Få företag har misskött sina varumärken på samma sätt som Ubisoft. En del vill straffa dem med att både urinera på och bränna den franska flaggan, men jag hyllar dem. Tack vare deras misskötsel av Rainbow Six sitter jag här och spelar ett av årets bästa spel.
Ready or Not är ett kärleksbarn mellan Rainbow Six och SWAT-serien. För er som inte vet vad det innebär så snackar vi taktisk skjutare i insatsstyrkeskrud. Ondingar skall gripas, och till din hjälp har du lagmedlemmar och en uppsjö med mojänger, manicker och vapen.
Det är en mörk del av samhället du arbetar i.
Att skicka in kollegan först är en två sekunder lång livförsäkring.
Det här gripandet luktar advokat lång väg.
Där Rainbow Six har börjat handla om utomjordingar och lagbaserad PvP, väljer irländska VOID Interactive att fokusera på realism i den fiktiva staden Los Suenos. Det är mörkt, hjärtskärande och oförlåtligt. Minsta misstag och uppdraget kan vara slut för din del. Väljer du att ensamsegla kommer du förmodligen spela med en klump i bröstet.
"Det är svårt att inte bli berörd"
Saken med Ready or Not är att det inte håller igen på något. Singleplayer-delen kan spelas med permanent död: om du dör med detta aktiverat raderas din sparfil. Men det är inte det som ger mig klumpen i bröstet, utan det är uppdragen i sig. Vi pratar pedofilringar, överdoserade barn och människohandel. Det är svårt att inte bli berörd av VOID Interactives skapelse. 18 uppdrag ångest bjuds det på, men också lycka när jag lyckas ta mig igenom ett av dem med alla mina kamrater levande. Vilket händer allt för sällan.
För ett spel där jag endast spelat med vänner och okända över nätet är det en rejäl kampanj att ta sig an, men man hade kanske önskat sig lite mer mellan uppdragen, och kanske också en adrenalinpumpande briefing. Istället får jag strosa runt på polisstationen, tuffa till min karaktär med upplåsta föremål och byta utrustning mellan uppdragen. Min “brief” hittar jag i min “padda”. I ett av de svårare uppdragen tvingas jag ta med mig världens alla dörrkilar för att inte bli överraskad av sura veteraner som stormar ut ur ockuperade lägenheter – det går verkligen sådär.
Ready or Not är ett Elden Ring där en taktik som funkar en omgång inte gör det i nästa. Det är alltid en viss skillnad mellan gångerna du spelar de olika nivåerna. Fiender patrullerar på ett visst sätt, eller gömmer sig klurigt och skjuter ihjäl dig innan du upptäcker dem. I ett uppdrag som jag såg via ungdomsappen Tiktok kröp en foliehatt via en ventil och överraskade en medlem ur insatsstyrkan.
"Jag vill bara ha mer"
Det är symptomatiskt för spelet, där det kan vara snudd på omöjligt att upptäcka skurkar som inget annat vill än att fylla dig med bly. Allt för ofta ger jag ifrån mig en ångestsuck, men jag vill bara ha mer och gör allt för att samtliga i min styrka skall komma hem igen.
Det finns en viss poäng med att dina kamrater kommer helskinnade hem och det är ett litet erfarenhetselement. Alla har någon form av yrkesmässig färdighet som de kan låsa upp genom att delta i uppdragen. Allt från att kunna ryta till ordentligt åt brottslingarna att ge sig till att teamet siktar aningen bättre. Går uppdragen sådär kan de även få ångest, bli stressade eller få en kris. Då, precis som i verkligheten, måste jag skicka dem till terapeuten.
Taktiken kallas "Låta kollegorna ta första smällen".
Rätt vapen och utrustning är viktigt. Rätt pose också, verkar det.
"Tom Clancy ler någonstans där uppe"
Som du förstår gillar jag Ready or Not. Tankarna vandrar nostalgiskt tillbaka till en tid där Rainbow Six och SWAT 2 spelades flitigt. Skillnaden här är att allt är mycket mer nästa generation än jag vågat tänka mig. AI:n rör sig taktiskt och ber mig gå åt sidan om jag står i vägen när vi ska bryta oss igenom en dörr. De kommenterar vidrigheterna när vi gör en husrannsakan i en lokal där det spelas in barnporr. Det spelar inte någon roll att jag spelat om och om igen för att något gått snett, eller för att jag vill få till den där kirurgiska precisionen i min insats: jag vill ändå ha mer.
Jag ser det här som ett perfekt avslut på spelåret, men Ready or Not saknar det där lilla som puttar över poängen till full pott. Tyvärr har de lånat lite Ubisoft-buggar, om än färre än vad man kan frukta, men jag är säker på att Tom Clancy ler någonstans där uppe. Och fan vet om jag inte kommer plocka fram “Täcknamn Rainbow” från bokhyllan.
Fotnot: Ready or Not släpptes till pc den 13/12.
Testdator: Ryzen 5 7600X, Geforce RTX 3060, 16 GB RAM.
