Lords of the Fallen har en "aningen" förvirrande historia och har under åren gått igenom en rad faser som remake, reboot och ren uppföljare till originalspelet från 2014. Föregångaren hamnade dock lite i skymundan och är nog bortglömt av ganska många, varpå CI Games och utvecklarna Hexworks bestämde sig för att agera som om Lords of the Fallen är ett helt nytt spel – vilket nog var en klok idé. Det finns saker att känna igen för de som spelat 2014-versionen, men i mångt och mycket är Lords of the Fallen anno 2023 sin egen best.
Vad som är sig likt är att det är en soulslike. Detta innebär också att det ställs inför precis samma problem: att det inte är utvecklat av Fromsoftware. Nu menar jag inte att det bara är dessa som kan göra bra titlar i subgenren. Snarare handlar det om att det kan vara svårt att bli jämförd med titaner även om du är reslig. Det blir liksom aldrig riktigt rättvist.
Jo då, Dark Souls-vibbarna är starka.
En eldyxa? Jag tar två!
In i mörkret.
"Svårt att bli jämförd med titaner även om du är en jätte"
Jämförelsen är dock på sin plats då spelet lånar mycket från sin storebror. Allt från den mörka fantasy-estetiken, den mystiska världen och spelmekaniken. Som ny spelare får jag välja mellan nio olika klasser, och här finns allt från tunga och stryktåliga riddarklasser till mer bräckliga magibaserade klasser. Jag kan svära på min grav att det finns något som faller alla i smaken. Även spelmekaniken känns hemtam i hur jag hela tiden måste fundera runt min utrustning. Laborera med hur vikt och rörlighet kontrar rent skydd och skada. Alla som spelat andra soulslikes kommer direkt känna igen sig. Multiplayer är även den nästan identiskt i hur man kan ta in hjälp från andra spelare, men även invaderas. Jag har hunnit prova bäggedera och det är lika kul och rafflande som det är i de andra soulslike-spelen. En fördel är att det är lättare i Lords of the Fallen att kalla in folk än i Fromsofts spel. Där krävs det ofta grejer och lite micklande. Här är det bara att klicka på multiplayer i lägereldsmenyn och – ta-da! – inom några minuter har du en polare.
Det finns dock en sak som skiljer Lords of the Fallen från andra systrar och bröder, och det är hur spelet leker med konceptet parallellvärldar. Jag har nämligen alltid med mig en magisk blå lykta som gör att jag kan skifta mellan den levande världen Axiom och det dödas rike, Umbral. Detta har sin roll i pussel och är även ett sätt att tackla fienderna. Ibland stöter jag på hinder i ena världen och tvingas då skifta till andra för att ta mig förbi. Jag kan även använda lyktan för att dra ut själen ur fienden, vilket ger mig tid att vålla lite extra skada innan den stackars saten lyckats hämta tillbaka sin arma själ. Det finns också vissa fiender och bossar som har ett skydd baserat i en värld, och då måste jag eliminera det för att kunna dräpa dem i den andra. Världshoppandet funkar även som ett extra liv; dör jag i vanliga världen en gång hamnar jag i dödsriket och får en andra chans. Detta gäller emellertid bara en gång per spelsession för dör jag en till gång skickas jag tillbaka till lägerelden och tappar mina surt förvärvade vigors (som är valutan jag kan uppgradera min karaktär med).
I ett soulslike måste svårhetsgraden nämnas, och jag upplever Lords of the Fallen som lite ojämnt. Vissa fiender jag möter längs vägen kan vara riktigt svåra, speciellt om jag måste in i andra världen mitt under striden för att ta bort något skydd medan resten av packet försöker hacka mig i bitar. Det finns även rent orättvisa dödsögonblick där fiender är placerade så att de kan sparka mig från en klippavsats när jag spatserar förbi. Detta går inte att förutse första gången jag passerar och blir rejält störande när man samlat massa vigors för att hastigt och (o)lustigt bli sparkad till döds utan sucken av en chans. Bossarna däremot känns inte alls så svåra och adrenalinpumpande som i Fromsofts spel. De flesta jag mött har följt tämligen enkla attackmönster och inte heller haft så avancerade faser. Det har mest handlat om att räkna attacker, rulla undan, och hugga där öppningen finns. Jag dog faktiskt inte en enda gång på de fyra första bossarna, men dog däremot en hel del på vägen dit på grund av momenten jag just nämnde.
"En stark konkurrent har klivit fram"
Nu låter jag kanske lite negativ, men kritiken är trots allt mer eller mindre bagateller i ett större sammanhang. Sanningen är att jag sitter här och skriver när jag egentligen bara vill spela ännu mer. För mig kan det här mycket väl vara bästa soulslike-spelet på marknaden, om man bortser från Fromsoftwares stjärnstall.
Kommer säkert gå jättedåligt, men övning ger färdighet, etcetera!
Lyktan spelar en central roll.
Här hänger du och duger.
Jag har testat Lords of the Fallen på Xbox Series X och här och där haltar bilduppdateringen en hel del. Det ska dock sägas att flera patchar under min speltid har fixat de värsta problemen. Men det ska sägas att det fortfarande finns vissa större utrymmen med många fiender som gör spelet segare. Lyckligtvis har det inte ställt till det för mig och för det mesta flyter spelet på bra – men det bör förstås ändå nämnas att det inte är helt fläckfritt.
Lords of the Fallen bockar plikttroget i alla rutor i formuläret soulslike och det kan både gynna och stjälpa spelet. Fördelen är att det är ett beprövat koncept som fungerar bra, nackdelen är att det kanske kan kännas lite trött ibland. Men allt som allt är Lords of the Fallen ett riktigt bra spel och en glimrande soulslike. Även om spelet inte är fullt lika polerat som Fromsoftwares egna titlar får de helt enkelt se upp i framtiden då en stark konkurrent klivit fram.
Fotnot: Testat på Xbox Series X. Spelet är släppt på Xbox Series X|S, pc och Playstation 5.
