Starfield (2 av 2)

"Låter oss staka ut vår väg i en stor stjärnvärld"

Det är kanske nu det slutar. Eftertexterna rullar och huvudvärken efter alla komplicerade frågeställningar börjar sakta ebba ut. Det har funnits oräkneliga teorier kring vart berättelsen skulle ta vägen, men resultatet överraskar flera gånger. Kvar sitter jag i fåtöljen. En existentiell värk dröjer kvar.

Starfield ger komplicerade frågor tillfredsställande svar. Åtminstone i de flesta fall. En del av trasslet reds inte ut så friktionsfritt som jag skulle önska, och vi får inte heller svar på precis allt. Det senare är dock positivt. Trots allt behöver vi ha ett skimmer av mystik kvar. Och Todd och kompani behöver en anledning att göra Starfield 2. Dröjer det 25 år till?

Jo tack, PR-sloganen "25 years in the making" har lyfts många gånger. Inte sällan med en syrlig underton. Starfield är ostadigt, buggigt, bristfälligt och – ganska underbart.

Jag försöker inte släta över allt det som är "Bethesda-janky". Min poäng är att det här är ungefär det du redan upplevt i alla Fallout och The Elder Scrolls som företaget släppt. Todd Howard och hans besättning är kompromisslösa. Det kan man tycka vad man vill om, och jag tycker ändå man ska kunna vänta sig en högre grad polering. Tolv år efter Skyrim lever vi i en värld där exempelvis The Witcher 3 finns. Ett spel som bevisar att detaljrikedom och enorma rollspel faktiskt kan gå hand i hand. Det går om man vill.

Bethesda vill något annat, och det är att låta oss staka ut vår väg i en stor stjärnvärld.

Jag har visserligen sett eftertexterna men ärligt talat känns det som om jag bara skrapat på ytan. Det kommer definitivt bli new game + med plusmeny av rymdäventyr för egen del. Det har huggit till i själen när jag vandrat genom Neons skumma bakgator och hört viskningar om både det ena och andra. Varför det hugger? För att jag inte hinner följa alla lösa trådar just nu. "Aktiviteter" fungerar ofta så här: du hör skvaller och uppdraget läggs till i den alltmer digra listan. Det kan vara korta avstick. Ja, det kan rentav vara sidospår, som leder till något mycket större.

Du kan spela i tredjeperson, men eldstriderna mår bäst i förstaperson.

Inget lås hindrar mig! (När jag väl levlat egenskapen, vill säga.)

I come in peace. Eventuellt.

Miljöernas spännvidd är imponerande.

Kayleen har nya kläder. Att hon tog dem från en död mans kropp talar vi inte om.

Lejer en robot, som har lika mycket koll på fienden som mina klåfingrar.

Ledargestalen Sarah, fryntlige Barrett och min favoritcowboy, Sam, har ofta saker att säga. Det tog ett tag för mig att värma upp då mina Constellation-kollegor till en början kändes ganska platta. Följeslagarna behöver dock – och det gäller hela spelet – tid.

"Det mesta i Starfield blir bättre ju längre in jag når"

Det mesta i Starfield blir bättre ju längre in jag når. Striderna byggs ut med spektakulära förmågor som jag inte kommer gå djupare in i. (Spoilers, du vet.) Att min arsenal tids nog blev mäktig är däremot ingen spoiler. Jag kände mig rentav lite "spoiled" när jag tjatade mig till ett skjutjärn skräddarsydd för att skjuta sönder utomjordiska monster. Att smyga omkring i trånga, svarta ruiner där alienkryp när som helst kunde gräva sig genom golvet (bakom mig!) var otäckt. Därför kändes det extra bra att ha en trofast hagelbrakare när mina nerver svek.

Tidigt föll jag hårt för laservapen. Jag menar: nu när vi ändå är i rymden är det ju töntigt med konventionell ammo. Nej, jag sköt friskt med laserpistoler, -karbiner och så vidare. Det betalade sig. Faktisk rutin (du behöver dräpa ett visst antal) parat med färdigshetspoäng gav till sist maxnivå. Nu tuttar jag då och då fyr på mitt motstånd med min laser. Det värmer.

Rymdstriderna fortsatte dock spela andrafiol. Detsamma gäller rymden i sig. Ett faktum som gör ont. Stjärnhavet är för det mesta menyer med snabbresor som avbryts av laddningsskärmar. Jag hade absolut inte väntat mig No Man's Sky-klass på friheten, men slutresultatet skaver oavsett förväntningar. Bethesdas största värld känns begränsad.

Rymdinsekter är sci-fi-rollspelens svar på fantasyråttor.

Vissa världar är lummiga och fina. Nästan så man vill bygga bo...

...och det kan du, genom att bygga utposter.

Undre världen i New Atlantis.

Du kan ta värvning med armén.

Nasa-punken är bästa punken.

"Känns som isolerade rum snarare än del av en stor helhet"

Har man någon gång bestigit världens högsta berg, Throat of the World, i Skyrim och sett hur liten den där stora staden tycks bli när man närmar sig toppen, ja, då vet man vad Bethesda har i sig. I Starfield finns många minnesvärda planeter, månar, ruiner och rymdstationer. Problemet är att de känns som isolerade rum snarare än del av en stor helhet.

Det ska emellertid sägas: ett uns av det där storslagna finns på planeterna. Att landstiga på en outforskad värld ger själen en känsla av frihet. Här finns mineraler, grottor, märkliga djur och växter. Skannern används flitigt (och ibland laserpuffran när djuren inte är så väna som jag trodde). Det finns definitivt utrymme för att leva livet som nybyggare. Slår du ner bopålarna kan du på ett automagisk sätt utvinna resurser ur en planet. Resurser du kan använda i forskning och uppgraderingar. Det är – i likhet med skeppsbyggande – inte billigt.

Ditt första skepp ska dock inte underskattas. Även om ha-begäret efter ett eget skrytbygge är stort är det värt att vänta tills du har nog med pengar och material, samt har plöjt ner lite poäng i färdighetsträdet. Å andra sidan: du kan alltid, ehum, "låna" ett skepp. Gör du det från rympirater är det faktiskt helt okej, hälsar morallkompassen. Du kan också bygga från grunden men är du kreativt utmanad kan du också renovera existerande skepp.

Utposter är också en kreativ utmaning, men en som är värd att göra av flera anledningar. Du gör rätt i (här också) att ha koll på finanser och byggmaterial innan du sätter igång med en utpost. Det är dock värt det. Känslomässigt också, då du även kan bygga ditt drömhem. Det gäller förstås att hitta passande planeter (eller månar). Även om det finns gott om resurser kan det finnas utomvärdsliga bestar som försöker sinka din löpande band-produktion.

"Slutet kan vänta. Det är nu det börjar"

Och om lappsjukan sätter in kan man styra skeppet mot spelets tre stora städer. Det finns en häpnadsväckande lore här. Att dyka ner i historielektioner om de galaktiska konflikterna, utvandringen från jorden och rymdmonster som utrotat hela världar kan jag ägna timmar åt. I ena sekunden detta, i andra stela npc:er jag mest vill skaka om. Det Bethesda kan fortsätter de glänsa i, och det de inte bemästrar...?

Ja, det tycks inte bekymra dem särskilt mycket. Som sagt: Todd och gänget är kompromisslösa.

Buggar? Såklart! De jag sprungit på har visserligen "bara" stört och inte förstört. Det kan nog ligga en del i Phil Spencers ord om att detta är det minst buggiga Bethesda-spelet vid release. Det ursäktar dock inte knölig inventory och minikartornas plågsamma frånvaro.

Starfield är ett älskvärt åbäke. Det sitter bitvis ihop med silvertejp, och knarrar när jag trycker plattan i raketmattan. Men om du älskar Skyrim, Fallout 4 och Bethesdas andra rollspel är chansen stor att du åtminstone kommer tycka väldigt, väldigt mycket om Starfield. Jag gör det. Ibland vill jag ta spelet i örat, men i nästa sekund är jag kär.

På sätt och vis är det över nu. Men. Jag är redo för ett andra varv, ett där jag kommer lägga ner hundratals timmar på allt och lite till. Bygga mina drömmars rymdskepp, upptäcka nya horisonter, installera de bästa moddarna, bli rymdcowboy på heltid, älska dem jag vill (eller bli 100 procent introvert). Eller så blir det något helt annat. Distraktionerna är oändliga.

Slutet kan vänta. Det är nu det börjar.

Fotnot: Xbox Series X-versionen testad. Starfield har också släppts till pc.