I en retrofuturistisk tolkning av 70-talet, närmare bestämt 1979, spelar jag som Stan Moray, en professionell djuphavsdykare på uppdrag i Nordsjön i det storydrivna undervattensäventyret Under The Waves. Redan tidigt i spelet fastställs det att Stan har valt uppdraget som ett resultat av en personlig tragedi och att han flyr till havets botten för att hantera sig själv och sina känslor.
Att förmedla känslor i spelform är ingen lätt uppgift eftersom olika känslor upplevs subjektivt. Men att som i Stans fall hantera och överkomma sorg beskrivs ofta som en uppslukande ensamhet såväl som en överväldigande tomhet. Vilket även havets tomma, vidsträckta och mörka djup kan symbolisera. Det finns här en tanke om en metafor som drar paralleller mellan den isolering som havsdjupet symboliserar och den som ofta kommer med sorg. Oavsett om analysen stämmer eller inte så hittar Under The Waves ett känsloregister hos mig genom att låta havets djup vara gåtfullt och tyst.
Även sorgsna själar behöver fikarast.
Det här spelet handlar inte om att faran lurar bakom varje skeppsvrak, snarare tvärtom. I centrum står Stan och vad han fyllde sin emotionella ryggsäck med innan han gav sig ned i djupet. Vilket även är grunden för narrativet och hur historien utvecklar sig genom spelets gång. Berättelsen drivs på genom Stan som ofta talar för eller med sig själv. Genom radiokonversationer med Tim, hans chef och en gammal vän till hans far, och Emma, som du själv får upptäcka vilken roll hon har i allt detta. En primitiv AI-assistent vid namn Mercury håller också Stan sällskap i hans hemmabas, som även är känd som livsmodulen.
"Det här spelet handlar inte om att faran lurar bakom varje skeppsvrak"
Havets djup är en vacker plats och det finns något rofyllt i att köra runt med ubåten Moon genom djupa havsraviner eller att simma genom trånga grottsystem bland alger och lekfulla fiskstim. Då och då bryts tystnaden av sången från en blåval. I andra stunder ramar ett fantastiskt soundtrack in atmosfären. Att det går att köra upp till ytan relativt snabbt är en snygg detalj då Nordsjön har ett rätt lågt medeldjup.
Dagarna i Under The Waves fungerar som kapitel och varje dag innebär nya uppdrag. Dessa är uppdelade i två kategorier: huvuduppdrag som driver storyn framåt och sekundära uppdrag som handlar om att utforska, hitta skatter och ibland finna nya ritningar som låser upp nya förmågor för antingen Stan eller Moon. Det finns också ett fotoläge som uppmanar Stan att fota allt från sälar till valhaj. En del av spelet handlar om resurshantering och crafting. Det är dock väldigt sparsmakat och inte särskilt krävande, utan går mest på automatik om man plockar upp några saker här och där från havets botten. Utforskande belönas och vill du hitta allt får du ge dig ut på längre äventyr än vad spelet uppmanar dig att göra. På många sätt är Under The Waves även en upplysning om havets föroreningar och dess miljöstatus, utan att bli för predikande eller moraliserande. Det pekar snarare finger åt storföretag än enskilda personer och gör det på ett alldeles lagom sätt.
Mitt recensionsexemplar dras dessvärre med grafiska buggar såsom brutal screen tearing, dock endast i livsmodulen. En del ansiktsanimationer och läppsynk hade kunnat vara bättre och spelet har kraschat vid några tillfällen. Utvecklaren Parallell Studio understryker förvisso att en stor day 1-patch kommer, vilket säkert kan fixa till många av dessa problem.
"Stans dagar bland blåvalar och oljespill är ett ledsamt och fridfullt äventyr"
Stans dagar bland blåvalar och oljespill är ett ledsamt och fridfullt äventyr under havets böljande vågor, och det påminner mig om det fantastiska Firewatch. Efter nästan exakt 13 timmar rullar eftertexterna förbi och jag blir lämnad åt mina egna tankar. Jag tänker på Stan, livet under ytan och hur jag hade hanterat en liknande livssituation. Där och då slår det mig hur mycket Under The Waves påverkar mig. Det sägs att bra konst ska provocera, men även att bra konst ska väcka tankar och känslor som kan få oss att reflektera över vad vi ser och vilken plats vi befinner oss på. Och det är precis vad Stans äventyr gör. Jag bär med mig det under hela dagen, jag tänker på det under långpromenaden med hunden. Och jag tänker på det fortfarande. Ytterst få spel lyckas väcka sådana känslor, och även om historien inte är helt perfekt i sitt narrativ eller sin dramaturgi är den vågad, intressant och tar sig an ämnen som spelbranschen väldigt sällan berör.
Under The Waves är ett ömt kärleksbrev till havet och dess bräcklighet såväl som en ledsam dikt om livet och dess skörhet. Ett spel som täcker teman som kärlek, förlust och mänsklig sorg. Som avslutning väljer jag att citera Uno Svenningson, vars textrader sällan har passat så bra som denna gång;
Under ytan, finns stora och små,
under ytan, finns det skratt och gråt.
Det finns mycket där som händer,
som vi inte kan förstå,
men vi hittar alltid svaren,
där i botten av oss själva.
Fotnot: Testat på PS5. Under the Waves släpps den 29/8 till pc, PS4/5 och Xbox One/Series.
