Narcos är ett frustrerande och småtråkigt krig mot knarklangare, som ironiskt nog förmodligen kräver knark för att vara kul.
I slutet av 80-talet möttes amerikanska spelare av ett något udda meddelande i arkadhallarna. ”Winners don’t use drugs”, stod det på skärmarna mellan spelomgångarna. Under hela 90-talet fick folk finna sig i att bli uppläxade av Turtles in Time och andra populära arkadspel. Narcos: Rise of the Cartels kör med en lite annan taktik. Det är ett spel som lyckas få kokain, och kriget om det, att framstå som ytterligt ointressant och trist.
Narcos, lika spännande som en telefonkö till en svensk myndighet
Narcos är en ganska populär tv-serie om den verklige knarkbaronen Pablo Escobar, och de som försökte få honom på fall. Spelet som baseras på serien handlar inte om särskilt mycket alls. Det hade det inte behövt göra heller, om det bara varit lite roligare att spela. Narcos: Rise of the Cartels är ett turordningsbaserat, taktiskt strategispel där du tar rollen som antingen polisen eller knarklangarna, och sedan skjuter varenda jävel.
Mycket till sammanhang ges inte mellan uppdragen. Vi får för all del några mer eller mindre slumpmässiga klipp från tv-serien, och en hel drös töntiga repliker som försöker låta hårdkokta, men utöver det är de konkreta kopplingarna till förlagan ganska tunna.
Det största problemet med Narcos: Rise of the Cartels, är beslutet att bara låta oss flytta en enhet per omgång. I Xcom flyttar du alla dina pjäser under din omgång, och sedan gör fienden detsamma. Ett annat rimligt alternativ är att man flyttar en enhet åt gången i en bestämd ordning – som i många strategirollspel. Men här får du flytta en av dina enheter, vilken som helst, under din omgång. Sedan gör fienden samma sak.
I ett försök att bli lagliga började kartellerna sälja kechup istället för knark
Resultatet är ett spel med försvinnande få effektiva taktiska möjligheter. Ofta behöver du använda en och samma enhet mest hela tiden bara för att hålla den vid liv. Inte minst eftersom AI:n, när den inte ballar ur och bara dummar sig, gillar att jaga dina skadade enheter. De dör gärna på kuppen så länge de kan ta en av dina mannar med sig. AI:n andra favoritknep är att springa fram och skjuta, för att sedan fly undan för att läka. Om och om igen.
"Det blev minst en ragequit"
Några flankeringar, eller den sortens taktiska manövrer, blir det sällan tal om. Det är svårt att positionera dina enheter på ett vettigt sätt med det här systemet. Dessutom är spelet frustrerande svårläst. Exakt varför du inte kan skjuta mot en fiende från en viss vinkel, och huruvida skyddet ens fungerar eller inte, känns ibland direkt slumpartat. Det blev minst en ragequit för att fiender dödade mina bästa enheter genom att skjuta genom flertalet solida väggar.
Narcos har två kampanjer – en för polisen och en för knarklangarna. Men de är i princip identiska, och det enda som egentligen skiljer de båda fraktionerna åt är att de olika enhetsklasserna har olika namn.
"Poliserna framstår som lika blodtörstiga som knarklangarna"
Det finns goda ansatser här, vilket gör det svårt för mig att hata spelet. Jag förstår tanken med att försöka särskilja sig från Xcom och dess gelikar genom att testa ett eget system – även om det inte funkar. En mer finurlig idé är de små actionmomenten när du får chansen att själv sikta och sänka fienden. Om du nästan skjutit ihjäl en fiende kan du få chansen att avrätta den med en sista kula. Om de rusar ut framför en av dina enheter så kan du få chansen att fyra av några mer eller mindre välriktade skott. Som Xcoms overwatch-system, fast du gör jobbet själv. Idén är bättre än genomförandet, men det är i alla fall något som bryter av och ger Narcos lite identitet.
I mångt och mycket är Narcos ett i grunden ganska lovande spel, men det når inte hela vägen fram. Utvecklarna har inte förmått anpassa mekaniken efter sina designval, och striderna är helt enkelt inte särskilt spännande. Jag bryr mig inte särskilt mycket när mina enheter dör, annat än mild irritation när de blir dräpta på billiga sätt. Och det finns ingen större vits med att ha två fraktioner om det inte är något skillnad mellan dem – varken spel- eller attitydmässigt. Poliserna framstår som lika blodtörstiga som knarklangarna. Kanske är spelet roligare om man drar en lina kokain innan, men jag vill inte göra 90-talets arkadspel besvikna.
Vinnare spelar inte Narcos, antar jag.
