En annan egenskap från det ursprungliga Nier som återvänder är skiftet mellan olika vyer och spelmekaniker. I Nier blandades en rad olika vyer och spelmekaniker med det ordinarie tredjepersonsäventyret, med allt från 2d-skjutare i sidled och ovanifrån till #Diablo-liknande hack n’ slash-sektioner och till och med textäventyr. Denna blandning var till stor del underhållande, men flera av dessa minispel var tämligen oslipade och något malplacerade. Automata är både mer polerat och bättre balanserat. De attacker och funktioner du har tillgång till i tredjepersonsläget används på samma sätt i dessa lägen vilket leder till en naturlig övergång. Att skjuta ner farkoster i ett flygplan som i nästa stund förvandlas till en mecha-rustning där du ska skjuta ner fiender i en schmup-liknande vy ovanifrån fungerar inte bara bra utan är en trevlig variation från det vanliga köttandet i tredjeperson.
Storyn förtjänar att spelas igenom flera gånger.
Allt äger rum i en öppen värld som du kan utforska helt utan laddningstider. Att spelet kommer ut i samma veva som #Zelda: Breath of the Wild och Horizon är lite orättvist då dessa titlar får spelvärlden i Automata att kännas avskalad och livlös. Att den invaderande robotstyrkan har utrotat det mesta av livet kan förvisso till viss del ursäkta detta, men både Zelda och Horizon gör ett mycket bättre jobb med att fylla världen med detaljer och intressanta saker att göra. Sidouppdragen är en del av denna problematik då de till största delen består av “gå hit, döda detta”, “hämta x antal av dessa föremål”, och så vidare. Sett till antalet lägger de till en hel del timmar till spelupplevelsen, men då majoriteten är så pass likartade lär endast troféjägare göra sig besvär med att ta sig igenom dem alla.
[i
Uppgraderingssystemet gör det möjligt att skräddarsy spelstilen efter eget tycke och smak.[/i]]
Det tog mig cirka 17 timmar att ta mig igenom första vändan med en hel del sidouppdrag under bältet, men om du ska få den fullständiga handlingen med de fem huvudsakliga sluten kan du räkna med någonstans runt 40 timmar. En del av de efterkommande genomspelningarna utgörs av en del repetition, men den briljanta spelmekaniken gör dock att det blir kul att experimentera med alla de nya möjligheterna som blir upplåsta. Att musiken är smått fenomenalt bra gör också att jag inte har något emot att gång på gång springa genom samma sektioner jag besökt upprepade gånger. Sättet som musiken anpassas dynamiskt efter vilken situation du befinner dig skapar en fenomenalt trevlig atmosfär i allt från nyckelscener till vanligt utforskande av spelvärlden.
Att Nier var en så udda och på många sätt bristfällig skapelse gav tillsammans med den dåliga försäljningen knappast höga förhoppningar för en uppföljare. Nier: Automata är inte bara en oväntad uppföljare utan en oväntat sansad och balanserad sådan för att vara en Yoko Taro-skapelse, och Platinum Games ger spelmekaniken en finess som gör spelet underhållande även för den som har låg tolerans för bisarra jrpg-egenheter. Det är en säregen kompott av spelstilar som inte liknar något annat på spelhimlen, men till skillnad från originalet är detta en lyckad helhetsupplevelse. Så pass bra att Nier kanske kan bli en etablerad serie i Square Enix stall.
Fotnot: Vi har testat Nier: Automata på Playstation 4 Pro. Det släpps till pc den 17 mars.
