En annan svår nöt för en recensent är att förutspå om Total War-spelarna kommer att sura ihop över buggar, dålig balans i vissa enheter eller annat som har plågat serien. För det är svårt att upptäcka dessa i den isolering man befinner sig som recensent. Jag har personligen upplevt en krasch, och där finns ett par frågetecken som lika gärna kan bero på att jag inte förstått ett system. Men på det stora hela verkar Warhammer vara en riktigt solid release. De extrema laddningstider som plågade Rome II ser jag inget av, förvisso på en väldigt kraftfull pc. Rome II var en katastrof vid lansering, det kan vi vara överens om. (Och nej, FZ:s recension av spelet höll inte måttet!) Men i och med Emperor Edition blev det ett helt nytt spel. Jag tror att CA har tagit till vara på den erfarenheten, även om Warhammer såklart kommer att patchas framöver. Alla spel patchas, men det ska handla om småsaker och oförutsägbara problem, inte buggar som förstör spelupplevelsen.
Magi genomsyrar det mesta
Jag hoppas verkligen att det inte dyker upp problem med någon av de raser jag inte hunnit hårdtesta. Jag har lagt mer än 60 timmar på Warhammer inför den här recensionen. Mycket mer än vad vi egentligen kan viga åt en enskild titel. Men det här är viktigt. Ett spel om “realistiska” slag, avancerade allianser och komplex teknologiutveckling måste kännas trovärdigt. Och ett Total War-spel är en komplicerad skapelse.
Diplomatin verkar fungera som den ska, och den är stundtals riktigt underhållande. Inga underliga, omotiverade krigsförklaringar eller konstiga brutna allianser som ingen vinner på. Inga agenter som beter sig helt off. Man kan alltid önska sig mer, men det jag ser här är fullkomligt godtagbart och jag vet ärligt talat inte exakt vad man kan förvänta sig av en sådan här avancerad ai. Diplomater, spioner, lönnmördare och agenter är ersatta av enheter från Warhammer-världen, samlingsnamnet är heroes. Dessa beter sig mer eller mindre som förut, men har ett färdighetsträd som är mer överskådligt.
Lords fungerar vidare som generaler för dina arméer eller slottsherrar som sköter dina provinser. Legendary lords är i princip din fraktions ledare, som såklart även kan gå i strid. Du har två att välja på för varje fraktion i en kampanj. De utvecklas precis som övriga med erfarenhetspoäng, vapen, utrustning och entourage. Men framföra allt är dessa ledare mer kraftfulla är tidigare spels generaler. Du kommer att kasta dem rakt in i hetuften då hjältar på frontlinjerna är en stor del av vad Warhammer går ut på. Den som sitter och lurar med sin Karl Franz eller Grimgor Ironhide långt bakom linjerna, kommer att förlora mycket på detta. Legendary lords ger sig också ut på quests som för handlingen i spelet framåt, och fungerar lite som historiska händelser tidigare i serien.
En stor karta, som kommer att bli större i uppföljarna.
För att röra till det lite i grytan finns nu också begreppen vampiric och chaotic corruption att ta hänsyn till. Dessa värden visar hur mycket inflytande dessa raser har på spelvärlden, och påverkar dina arméer i form av exempelvis utmattning och dålig moral. Populationen blir också gnälliga av för mycket inflytande från “ondskan”, så detta måste hanteras med hjältar eller framgång i strid. Vidare finns inga årstider att ta hänsyn till, eller år för den delen. Tid visualiseras i och med vissa händelser, som när chaos vaknar ur sin dvala långt i norr, eller när tidigare allierade börjar slåss inbördes. Eller när de första vrålen om “Waaagh!” ekar från den brännande södern, bortom dvärgarnas bergsmassiv.
Men kampanjen i all ära. De riktigt minnesvärda ögonblicken utspelar sig som alltid på slagfälten, och det är här Total War: Warhammer lyser allra starkast. Förutom en uppsjö av nya, spännande enheter som man verkligen måste studera och ta till sig, finns det ett par game changers på plats.
Och för att lära sig de två mest fundamentala stridsnyheterna kan man antingen göra som jag och välja Empire och sakta introduceras för magi, samtidigt som man omges av mer eller mindre bekanta enheter som är greppbara. Eller så startar man som Vampire Counts och lär sig den hårda vägen. För vampyrerna bygger sin styrka på både magi - och flygande enheter. De har inget artilleri alls, och inga bössor, bågar eller armborst! Istället märkte jag till mitt förtret att de älskar att skicka in vidiga bestar, från fladdermöss till stora bevingade monster, bakom eller mitt in i mina linjer för att göra slarvsylta av dåligt försvarade trupper. Att se en helt kompani mörsare fullkomligt förintas innan den riktiga fajten ens har börjat var en riktigt ögonöppnare. Hur väl man än tror sig hantera Total War-systemet med sten-sax-påse, så måste man lära om med vidöppna, förundrade ögon.
Lite MOBA över karaktärsutvecklingen.
Över Warhammer-världen blåser magins vindar - Winds of magic. Dessa påverkar hur mycket magi som kan utföras, och svänger lika nyckfullt som ett hyperaktivt greenskin på slagfältet. Rent praktiskt betyder detta att dina magiker bara kan utföra ett visst antal besvärjelser varje slag, beroende på vindarna. Som om det inte vore nog att försöka greppa vad de olika magierna egentligen gör! Här kommer Warhammer-kunniga att glänsa, ser jag framför mig. Men det lossnar efter ett tag. Och tillfredställelsen i att sakta ner framrusande kavalleri med ett magiskt nät för att sedan bombardera dem med blixtar och gevärseld är enorm. Att se dem brytas upp totalt, känna hur moralen verkligen rinner ur dem.
