Det brukar bli så när jag snöar in på ett spel. Att det är ständigt närvarande i tankarna. Ett kliande spelsug. Vem hade trott att en Tom Clancy-licensiat skulle kunna överraska så mycket som Rainbow Six: Siege har gjort? Med facit i hand klår det #Battlefield: Hardline, #Battlefront och senaste #Call of Duty på aggregerande betygssajter, vad gäller åsikter från både kritiker och spelare. Det finns något smått komiskt i att “släpp ett Assassin’s Creed om året”-Ubisoft ligger bakom en av årets största sleeper hits. Och jag, som trodde mig vara dödligt trött på moderna shooters, kan bara hålla med den positiva skaran.

Många påstår att Rainbow Six-serien har tappat sin själ, eller kanske snarare sålt den till djävulen som är den breda massan personifierad. Att allt taktiskt djup skalats bort för lättillgänglighet och snabba adrenalinpåslag. Jag skulle istället påstå att Siege bottnar i en hyfsat delikat balans mellan verklighet och arkadfeeling.

Pro-tip: håll dig bakom killen med skölden

Du överlever helt enkelt inte ett helt magasin i bröstkorgen, samtidigt som du ibland tål oväntat mycket. Du börjar till exempel inte halta efter ett skott i benet och du kan förstärka en vägg på några få sekunder, samtidigt som små hjulförsedda drönare tydligen kan klättra uppför trappor utan problem. Aktiva val från utvecklarnas sida som frångår realismen till fördel för intressanta spelmekaniker.

Det som gör halva spelet för mig är de där första 30 sekunderna på varje match innan kulorna börjar vina. Då det anfallande laget får möjlighet att undersöka det taktiska läget och försvararna får möjlighet att täcka för fönster, aktivera störsändare och hitta den effektivaste positioneringen. Den som skriker “campers” i det här spelet förtjänar en lavett.

En viktig halvminut!

Sen startar den välbeväpnade katt- och råttaleken. Ibland vet du precis var gisslan eller bomberna är belägna, andra gånger inte. Något som stör mig är att du väljer karaktär redan innan planeringsfasen och därför inte kan finjustera innehållet i din arsenal. Spelet kör lite av ett moba-tänk med sina unika poliser och terrorister som alla har sin specifika utrustning. Jag fastnade direkt för Fuze som kan sätta en manick på svaga väggar, den skjuter in en handfull granater i rummen innanför. Väldigt bra på banor med bomber som mål, mindre klokt när en gisslan ska räddas då rundan förloras om denna dör. Av förklarliga skäl.

Spelet är heller inte jättetydligt med vilket spelläge som körs i karaktärsvalet. Det blinkar till lite snabbt i det vänstra hörnet men försvinner sedan. Överlag är menyer och överskådligheten väldigt haltande. Du kan till exempel inte besöka shoppen, där du låser upp fler karaktärer och vapenuppgraderingar, i pausen mellan rundorna. Det krävs också både ett och två klick för mycket att genomföra köp med valutan du belönas med efter varje match. Du kan såklart utöka likviditeten i spelet med riktiga pengar men det sköts på ett ganska snyggt sätt.