I Shadowruns framtid är det Ridley Scott som fått rätt. Förfallet har blivit vardag. Nattmörkret tycks pågå 24 timmar om dygnet, gator täcks konstant av nyfallet regnvatten medan trottoarerna fyllts till bredden av samhällets mest utsatta. Varenda kvadratmeter tycks täckt i svart asfalt och lyses upp enbart med sprakande neonskyltar som en påminnelse om att färger ens existerar längre. Mänskligheten är inte längre ensamma som den dominanta rasen på planeten, utan har fått följe av dvärgar, troll, orcher och alver, och det finns nog med läderjackor och färgade solglasögon för att alla ska kunna klä sig tidstypiskt.

En gammaldags framtidsvision.

Jag ska inte sticka under stol med faktumet att jag älskar Shadowrun och dess eklektiska universum. Egentligen borde ju blandningen mellan dystopisk scifi, fantasy och film noir te sig som ett infantilt hopkok av olika typer av nörd-bait, men tack vare att storyn för det mesta fokuserar på ett inzoomat och personligt perspektiv funkar det på något vänster. Du är inte världens räddare, utan bara ytterligare en lurk som tvingas spela med de kort du blivit given i ett nytt, hårdare samhälle. Mitt ibland all förfallspornografi är det just karaktärerna och deras omgivning som gör, och gjorde, Shadowrun till något speciellt.

Börjar med ett mord

I #Shadowrun Returns börjar allt när du får ett samtal från en före detta kompanjon. Med ett uppgivet leende meddelar han att han att du ser på en inspelning och att han nu har blivit mördad. Han erbjuder dig en rejäl summa pengar för att finna och sätta dit den som tvingat honom att bita i gräset. Detta blir inledningen på en spretig undersökning som tar dig via rastlösa spöken, genmanipulerade jätteödlor och blodstänkta tortyrrum innan du kan ställa din väns dräpare inför rättvisa.

Handlingen är en blandad kompott av de flesta framtidsklichéer som kan staplas på hög, och tråkigt nog försvinner den intima historien om att hämnas en väns död snart i samhällsomstörtande konspirationer där ondskefulla religioner och sadistiska seriemördarkirurger får alltför stor plats. Karaktärerna förblir dock starka, med trovärdiga motivationer som faktiskt lyckas peta på hjärtesträngarna då och då. Även om dialogerna tenderar åt ”som du vet”-territorium lite väl frekvent, är det också överlag en välskriven och engagerande berättelse.

Dags att återvända till sajberspejs!

Skippar moralsystemet

En aspekt som jag uppskattar är att spelet inte har något moralsystem. Trots att du vid flera tillfällen kan välja att vara mjuk eller hård, snacka dig ur en situation eller ta till våld, straffas eller belönas du inte. Det blir aldrig speciellt tillfredsställande att karaktärisera sin avatar efter eget huvud när man konstant är medveten om att varje val man gör också innebär att man lägger till eller tar bort från de binära ”god”- eller ”ond”-mätarna. I de fallen handlar det bara om att välja en inriktning och sedan köra den linjen fullt ut, vilket skadeskjuter hela rollspelsupplägget. Shadowrun skippar den biten helt, vilket leder till att man bygger upp en mer intuitiv koppling mellan sitt kött-och-blod-jag och din digitala företrädare.

Att handlingen är ett sammelsurium av klichéer är beklagligt men faktiskt inte helt negativt. Den kampanj som följer med spelet representerar i själva verket en drygt 12 timmar lång introduktion till Shadowruns spelmekanik och inramning. I grund och botten är Shadowrun Returns en digital rollspelshandbok, komplett med ett fullskaligt verktyg för att skapa egna kampanjer. Alla som någon gång har kastat en d20 i ett nedsläckt kök i sällskap av ett gäng kompisar vet att ett rollspel står och faller med spelledaren, och de verktyg som Returns erbjuder ger i praktiken tusentals potentiella dungeon masters chansen att skapa sina egna mer eller mindre utblommade kampanjer med hela världen kring sitt metaforiska köksbord.

Om det är något som kan komma att göra Shadowrun Returns till en klassiker är det just den här möjligheten för att låta spelare själva expandera världen och gå loss med fantasin på grundmaterialet. I skrivande stund finns till exempel redan en exakt kopia av Super Nintendo-föregångarens första uppdrag att ladda ner, så man får väl säga att något slags cirkel har slutits.

Pinsamt när man får oväntat besök och man har glömt tvätta bort allt blod från offeraltaret.

Skamlöst nostalgiskt

Jag blir då och då anklagad för att vara nostalgiblind och, tja, det får jag väl tugga i mig. Det finns en hel del i forna dagars speldesign som jag önskar att vi såg mer av idag, och Shadowrun Returns ger mig ytterligare vatten på min kvarn. Trots sin futuristiska knorr är det alltjämt helt skamlöst i sina blinkningar mot dåtiden och hade i ärlighetens namn lika gärna kunnat släppas 1999 som 2013.

Världen den visar upp är framtiden så som den tycktes oundviklig i mitten av 90-talet, medan speldesignen inte tagit många steg framåt sedan Fallout 2 var the shit. Trots detta känns det ändå som ett tecken på framåtrörelse, med sitt crowdfundade ursprung samt fokuset på kollektivt skapande, vilket gör det både modernt och uppfriskande traditionellt. Kort och gott är det så här retro görs rätt.