Efter en hastig uppdragsförklaring skjuts man så likt en kula mot planetens yta, och landar mitt i det enorma landskap som breder ut sig i alla väderstreck. Härifrån är valfriheten lika 360-gradig. Man har egentligen bara ett tydligt mål: att hjälpa sin fraktion ta och hålla nyckelpunkter. Det är Battlefield 3 fast i konstant och större skala.
Så utan några specifika riktlinjer andra än karaktärsprogression med erfarenhetspoäng och rangklättrande börjar man bekanta sig med den överväldigande situationen, och inser att man är en väldigt liten kugge i ett enormt krigsmaskineri – en soldat bland tusentals. Ändå är Planetside 2 generöst med alternativ redan från början: man kan börja känna på samtliga klasser och fordonskategorier redan från start. Det här är mycket välkommet och gör spelet mycket mer inkluderande och indragande än Tribes: Ascend.
Ett fall av dåliga odds.
Planetside 2 ser estetiskt väldigt ostigt ut. Det är en enorm science fiction-klyscha som lånar friskt från fler inspirationskällor än man kan räkna, och egentligen inte bidrar med någon egen identitet. Men när man väl finner sig i hetluften – i krigets brinnande, knallande och omskakande centrum – spelar sådana ytligheter ingen roll. Då blir man lik förbannat indragen och inser situationens virtuella allvar.
Krigets dolda agenda
Få saker är så mäktiga som att se stora arméer rycka fram, springande på marken, rullande i stridsvagnar, svepande över huvudet – understödda av tung artillerield från baskanoner i fjärran. Exakt såhär hade man kunnat formulera sig om Battlefield 3 också, förvisso, och den svenska inspirationskällan gör det faktiskt tyngre och vassare. Oavsett så kräver även Planetside 2 sin bandbredd och dator för detta spektakel – steget från maximala 64 spelare till tusentals påverkar som du förstår prestandan. Själv blir jag glatt överraskad över att det flyter perfekt även i situationer som den jag nyss beskrev, men så har jag också nyligen uppgraderat speldatorn och sitter med 100-megabitskoppling.
Saknad: en transformer. Senast sedd: i fel spel.
När spelet väl tagit en i sitt våld blir man dock varse om den skickligt dolda agendan till slut. Fördomarna visar sig stämma – man kommer att avancera i snigelfart om man inte börjar sätta sprätt på pengar för utrustning. Visst, det är inget tvång och man kan spela ändå, men när motståndarna köpt sig till överlägen blir en viss obalans påtaglig. Kapitalismen inkräktar helt enkelt till slut lik förbannat på spelbarheten.
Utvecklarna har med Planetside 2 sannerligen satt sitt finger på framtidens puls. Ändå känns det inte så tajt som man hade önskat. En tydligare eller råare identitet i estetiken hade hjälpt. Men också tyngre känsla, vassare spelbarhet. Dessutom hade spelet – eller varför inte spelarna – gärna fått bidra med uppgifter, uppmuntran och delmål för nybörjarna. Som det är nu känns det lite väl planlöst, även fast frihetskänslan är kittlande. Och när "free to play" gör sig påmint är det lätt att surna. Ändå är jag imponerad över vad jag får för inga pengar alls. Det är en upplevelse värd att ge åtminstone en chans – om man har dator för uppgiften.
