Inte ens om jag ville skulle jag kunna blunda för den rosa elefanten i rummet, som är enorm och trumpetar högre än en blåsorkester på steroider. #Playstation All-Stars Battle Royale är slående likt Super Smash Bros.-serien. Men det är i sig ingen dum idé för #Sony att copy-pasta #Nintendos smått osannolika fighting-fest. Marios holmgångar med Pikachu och Samus Aran har varit ständiga kritikerälsklingar och en guldgruva för Kyoto-företaget – och varför skulle inte Sackboy, Kratos och #Ape Escape-Spike också vilja haka på tåget?
Nariko återvänder från spelkyrkogården för att ta sig an dubbeskjutande Dante.
Grundpelaren med vansinnesmatcher med fyra mot fyra står stadigt i centrum för Playstation-All Stars. Det är här Ratchet, Jak och Sly Raccoon en gång för alla gör upp om vem som är den starkaste plattformshjälten. Det är här vi får se Hades-helvetet invaderas av en enorm Patapon-armé. Och det är här skillnaderna mot förlagan blir tydliga.
Tvivelsutan är slagsmålspartajet välsnidat, där fans av de gamla (och nya) stjärnorna väl kommer känna igen Parappas moves med skateboarden och Slys förkärlek till slug taktik framför rättfram action. Charmen går igenom rutan, helt enkelt. Teamet bakom spelet, en brokig skara med rutin från UFC Undisputed, professionellt tävlande i #Street Fighter IV och guideboksskrivande av #Tekken X Street Fighter, gör det som jag trodde skulle bli svårt: de lockar fram de säregna personligheterna hos såväl feta prinsessor som badass-krigsgudar. Alla detaljer är inte fullt lika trogna, som att Nathan Drake i sitt stridsintro talar med släpande, sluddrig röst. Som om han drabbats av en stroke.
Passiviteten premieras
Stridernas bröd och smör är superattackerna. Alla har tre var: Uncharted-Nate kan välta stora stenpelare, kasta bensindunkar och åkalla El Dorados mystiska krafter. Parappa förlitar sig på sin musikalitet och skills med brädan. Och den feta prinsessan? Ja, hon äter tårta.
Enda sättet att döda dina fiender – och vinna – är i princip att puckla på motståndet så att AP-poängen rasslar in och sedan släppa loss super-moves. Ju fler AP du tjänar desto kraftigare superattacker kan du ta till. Och någonstans här tar mina invändningar mot spelet form. Nittio procent av kampen består av vansinnesfighting från samtligas håll för att öka på AP-mätaren. Här kan du inte dö, här finns inga egentliga risker. När du väl får tillräckligt med poäng byter striden form och det gäller att hitta bästa möjliga position för att släppa loss superkraften. Om du lyckas väl och får ner, säg, två motståndare och skaffar en betryggande ledning kan du rentav tjäna på att spela passivt resten av matchen. Det är en lösning som premierar mindre fighting – i ett fighting-spel. Vad sägs om detta?
Ramlar ner hur mycket du vill, du kommer ändå inte dö.
Jag hade hellre sett att ihärdiga combos och snygga moves också kunde resultera i poäng och matchvinnande fördelar. Givetvis kan man proklamera för att du får mer AP ju snyggare du slåss, men den där riktiga nerven saknas ofta, den som borde funnits där hela tiden.
Vilket är synd, för detta är egentligen min enda riktigt allvarliga invändning. Resten av titeln kokar över av charm som spinner över en femton år lång Playstation-historia, hela vägen in i framtiden. Rollistan är brokigare än i Nintendos dito, med den vackra och bortglömda svärdskvinnan Nariko från #Heavenly Sword som inte tvekar att ge sig in i fajter med två äpplen höga Sackboy eller den två ton tunga Big Daddy från de första Bioshock-titlarna.
Spike har – tydligen – ett horn i sidan för Sackboy.
Och på tal om Bioshock: du får besöka högtflygande dystopin Columbia och även bekanta dig med framtidsnamnen Dante från #DmC: Devil May Cry och Raiden från #Metal Gear Rising: Revengeance. Och teamet lyckas mot alla odds få karaktärerna och deras vitt skilda världar att fungera ihop, främst tack vare att deras rörelsescheman och personligheter känns trogna förlagorna. Det är häpnadsväckande enkelt att plocka upp kontrollen och känna sig hemma i spelet men samtidigt minst lika svårt att lära sig sin favoritkaraktär från topp till tå. Som extra morot har samtliga varsin banal minikampanj där exempelvis Drake söker efter ännu en gömd skatt och Parappa vill vinna Sunny Funnys hjärta.
Men där Playstation All-Stars] verkligen har chansen att glänsa är när flera spelare drabbar samman. Då är nerven ständigt närvarande och prestigen väger tyngre än vänskapsförhållanden. Absolut en party-booster. Och som sig bör kan du också ta vansinnet online för att ställa upp i turneringar och bli världsbäst. Vem vill inte det? Om #Sony håller vad de lovar och lyckas underhålla sitt slagsmålspartaj med sinnrika turneringar kan detta blir en fest som räcker långt in på småtimmarna. Även för solospelarna finns det, som sagt, en del att hämta men superattackernas dominans gör att den genuina mixen av grekisk mytologi och rappande byrackor inte riktigt håller vad den lovar.
Fotnot: Recensionen avser PS3-versionen. Spelet släpps också till PS Vita.
