Som mitt nick antyder så är racing min grej. På riktigt såväl som i digital form, på 4 hjul såväl som på 2 hjul, "Simulatorer" (ni som kört på riktigt vet ju att man behöver sjukt dyr rigg för att komma nära verkligheten, hydralik osv) såväl som arkad. Det handlar om jakten, på 10-delar såväl som på häcken på bilen framför försvinner bakom en krök.
Min bakgrund inom spel började som så för många andra här med pong med en enstaka kontroll med ett vridreglage.
Med tiden upptäckte jag jrpg och äventyr och jag håller än idag serier som Dragons Quest, Wild Arms, Lufia och Chronotrigger högt på min lista.
När spel som doom och quake kom blev det även en del fps, speciellt med högt tempo och tävlingsmoment. Fps i multiplayer med realistiska vapen och karaktärer ser jag lite som en sjuk grej men förstår att folk vill spela det. Shootmania, battlefield heroes och Quake är ju precis lika roligt (för mig).
En gång i tiden multiplayer-spelare, nu för tiden pappa som kräver att spelen går snabbt att starta, enkelt att pausa utan att komma av sig.
Med lång tids spelande så är oftast nya spel lite blaha, man har sett det så många gånger. Spring, skjut, hoppa från ett torn med några få variabel-ändringar. Floskler som "Den största öppna världen med oändligt med uppdrag", "Fysik som är så nära realism man kan komma" har man hört i 30+ år snart.
Det går ju inte att komma bort ifrån att nintendo är dom enda som faktiskt försöker bryta den traditionella väggen, både med lyckade resultat och med fiaskon.
Och soffracing med vänner och Mario Kart är ju svårt att slå i spelglädje.