Inlägg av CptEight

Jag kräks lite i munnen av RGB men kan så klart medge att bilderna du visar får det att se riktigt snyggt ut på sitt egna sätt. Det som oroar mig är hur väl arkadkabinettet smälter in, betyder detta att jag måste ha RGB för att mitt flipperspel inte ska se "tacky" ut i vardagsrummet?

Smart! Det har jag faktiskt inte tänkt på. Nu jobbar jag hårt med att övertala min sambo om att "bygga in" hela mediaväggen i vårt framtida vardagsrum men behöver helt klart ta mig en funderare hur jag smidigt ska komma åt kablage.

Jag inser nu när jag ser din bild att jag faktiskt har sparat och ramat in gamla speltidningar från 90-talet. Min favorit är Svenska Playstation Magasinets utgåva med en stor recension om Wipeout som precis hade släppts samt en förhandstitt på Resident Evil 3. Kanske blir det att sätta upp dem igen. Riktigt kul! Tack för inspirationen!

Woohoo! Ser fram emot ett sånt här rum! Visade sambon som inte visste om han skulle spy eller hurra!

Tack! Anmälningar är gjorda, konfrontationer i trapphuset har skett, både ödmjukt och mindre ödmjukt. Ibland får man inse att man nått vägs ände. På sätt och vis vill jag tacka grannen som på sitt tråkiga sätt motiverat oss att lägga undan mer pengar till insats än vad vi trodde var möjligt.

Men nu är det framåt som gäller. Jag är generellt lite av en folkilsk person som älskar att mitt egna och stannar gärna hemma så långt det är möjligt så peppen är på topp nu för att få tjoa och skrika i förtjusning till allt som händer i mina spel långt in på natten utan att behöva tänka varvet extra på grannar.

Jag får ärligt talat säga att jag knappt testat spelen eller gett dem rätt förutsättningar. Anniversary gav jag upp nästan direkt, troligtvis för att jag förväntade mig att det skulle vara som Legend och avinstallerade spelet i min besvikelse när så inte var fallet. Underworld försökte jag verkligen och jag tror att jag tog mig en bit in i det men lite som du nämner i recensionen så saknar det djup. Även om jag inte tänkte så på den tiden så låter det logiskt för mig då jag minns att jag tänkte att det var mer ett "original" Tomb Raider medan Legend var det som stack ut i positiv bemärkelse och kändes mer modernt.

Nu när jag skriver det så inser jag att jag nog i mångt och mycket ställt samtliga Tomb Raider-spel mot just Legend som en god referenspunkt. Det kan ha varit därför jag föll så hårt för första spelet i rebooten, 2013, då det för första gången sedan Legend fanns en gedigen story att följa. Avskydde dock det du nämner om att avverka alla symboler på kartan. Av den anledningen har jag inte orkat med uppföljarna och rentav ledsnat på spelserien.

Jag och sambon har efter många års längtan landat ett husköp. Vi kommer byta vår cannabisrökande granne och trollet med alla sina stenbumlingar från ovanvåningen till vår alldeles egna lilla fastighet. Efter diskussioner har vi landat i att detta troligtvis kan bli vår sista flytt då förhoppningarna är höga och våra checklistor lyser med markeringar på precis alla punkter. Det är, som jag gillar att uttrycka det, "vårt rationella drömhus".

Men, det är dystra tider och drömmen att inreda som vi vill kommer ta tid, när kronans värde lyser med sin frånvaro samtidigt som allt fler höjer rösten över diverse tvivelaktiga materialtillgångar och produktionsled. Jag är allt annat än engagerad i debatten men klart att även jag vill göra medvetna val, om inte annat så för att framtidssäkra vad jag investerar i.

Med anledning av detta så har vi fått prioritera och landat i att vårt gamingrum är första prioritet. Jag blir tokig när jag försöker titta i butiker då jag inte har ett öga för inredning. Nu vänder jag mig till communityt på FZ för inspiration. Jag vill ha tips, idéer och koncept på ett smakfullt och praktiskt gamingrum som visar på vår mogna approach till vårt stora intresse. Gärna hemmabyggen eller smarta "Ikea-hack" då vi har för avsikt att göra det unikt för att sätta vår egen prägel på rummet i möjligaste mån.

Har ni egna bilder på era lösningar så skulle det vara riktigt roligt att se och bli inspirerad!

Utöver detta har vi en tanke på att sätta en pinballmaskin i vardagsrummet, tips på hur man kan få något så gräsligt att se schysst ut?

Tack för din recension! Det här är min favorit av Tomb Raider-spelen, kanske mest då spelet var det mest imponerande jag hade spelet hittills i mitt liv vid 2006. Jag får sån lust att återbesöka det nu när du beskriver striderna då jag minns dem som särskilt roliga med bra flyt och att de, till skillnad från ex. Uncharted, inte kändes som "ännu ett moment" för att ta sig vidare. Kanske skulle jag känna annorlunda idag med allt man har att jämföra med.

Blir nog att köpa det på nytt när jag kommer hem då nostalgin slår i taket av att läsa detta!

Edit: 11 kr på Steam just nu så blev ett köp direkt!

Plus en på den. Jag tycker väldigt mycket om alla tre spel i serien (eller finns det fler?) men har aldrig klarat ut något av dem. Har försökt i omgångar sedan jag fick nys om första spelet vid -99/2000. Det krävs verkligen många försökt. Tror det kan ha varit Commandos som lärde mig "save-scumma". Ser fram emot detta otroligt mycket, kanske blir det nu som jag spelar färdigt för första gången.

Rullade eftertexter på Sea of Stars i fredags. Otroligt bra spel! Det vart som om någon paketerade den mest magiska tiden från min barndom i ett spel. Trots några tråkiga timmar i mitten så fullkomligt förlorade jag mig i spelet och övervägde att starta en ny genomgång direkt (Rebirth förstörde dock den planen). Enda negativa jag kan säga om det spelet är nog hur lätt det var. Jag brukar alltid ge upp i slutet på spel när bossen/bossarna blir på tok för svåra men denna gången bara dog bossen, och jag räknade med att den "riktiga" slutbossen skulle komma men vips tog spelet slut. Rekommenderar alla som gillar 90-talets jrpg att ge spelet ett försök.

Världens bästa är så svårt då jag hamnar i en boxningsmatch med min nostalgi. PS1 är nog tveklöst den konsol som jag upplever gav mest magi tätt följt av PS2. Det fanns precis allt, aldrig krångel, många tillbehör och likt en pålitlig vän fanns den alltid där oavsett vad jag hade lust att göra. Känns som alla andra konsoler någon gång har krånglat på ett eller annat vis (ex. min PS2:as oförmåga att spela dvd-filmer utan att hacka eller bara stänga av filmer huxflux). Rationellt förstår jag att PS1:an drar fördelar av hur "simpel" den vart i förhållande till hur marknaden har utvecklats och således leder till färre funktioner som behöver fungera i symbios men någonstans måste man ju dra en gräns för att kunna besvara frågan.

Jag håller med och samtidigt inte. Det är ju ett otroligt simpelt spel som har lanserats mer eller mindre i samma koncept år efter år (förutom eventuellt Double Dash!! som varierade sig pytte pytte lite ). Populariteten tror jag också kommer från just att det är så simpelt och förutsägbart. Jag har en tendens att låta mina spel samla damm när jag är klar med dem men just Mario Kart plockar jag upp regelbundet. Det blir i alla någon gång i månaden som jag sätter mig och spelar någon timme eller två och det är väl det som lockar folk, att man så lättsamt kan plocka upp spelet och känna ren spelglädje en liten stund utan massa menyer, lore, komma-ikapp-hur-man-gjorde-den-där-grejen-nu-igen etc.

Men allt är en gissning. Jag önskar att vi kunde få en remake på Diddy Kong Racing då jag personligen tycker att det är det bästa kart-spelet.

Mitt problem är inte så mycket tiden som tålamodet att ta mig igenom spelen. Jag brukar nog snitta på runt 20h när jag tar en paus. Det är runt där som jag upplever valfritt spel som lite tradigt, jag har lärt mig alla de färdigheter som på något sätt påverkar gameplay, jag har troligtvis uppgradera min health/mana/energy/huxflux-bar till max och känner att jag är redo att avsluta äventyret. Spelen som kräver ytterligare 20h kan jag med lite anamma ta mig igenom, men de som kräver mer? Dem blir i 99 % av fallen avbrutna, avinstallerade och bortglömda.

Jag har inga barn men däremot ett yrke som tar mycket av min tid samt övriga hobbys som jag tycker förtjänar lika mycket av min tid. Det är en balansgång, för att inte tala om hur min bräckliga hjärna inte orkar stirra på skärmen ytterligare 5 timmar efter att ha loggat ut från jobb.

Det går alltid fram och tillbaka i vad man ska ha och vad som lockar. Jag har upplevt mobil-eran där den ska vara så liten som möjligt, så stor som möjligt, så ihopfällbar som möjligt och sedan så liten som möjligt igen för att slutligen bli så stor som möjligt. Nu vettefasen längre vad som gäller, vi har väl alla landat i ett mellanting.

Kanske är det lite samma med konsoler där marknaden kontinuerligt förändras utefter våra vanor och mest av allt hur smidigt det är att komma igång. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om vi just nu är påväg in i en mer handheld-era där fler satsar på att ta marknadsandelar där Nintendo och Steam visat att man kan ha bägge delarna. Jag skulle bli väldigt glad över en portabel Playstation som är mer i synk med deras ekosystem (älskade PSVita men bedrövligt hur den behandlades av Sony). Däremot skulle jag nog vilja se den mer i linje med PS5 i vad den kan prestera för att köpet ska kännas aktuellt. Vill jag spela något med mindre prestanda så låter jag Nintendo diktera villkoren.

Jag avundas er som klarar av att spela dessa i VR. Jag vill så gärna spela dem men jag är en sån hare i skräckspel. Testade RE8 demo i VR på PSVR2 och jösses va jag skrek bara i tutorial när jag skulle öva mig att slåss på en docka. Jag får panik för minsta lilla och försökte dölja den ensamma lilla tår som föll från min kind när jag stötte på en skata i skogen under introt.

Superkul om alla får det dem vill i dessa spel framgent oavsett. Jag sitter gärna i vid sidan om och tittar på för det är inget jag vill missa, förutom Code Veronica, då ska jag fasiken skärpa till mig och spela! Sedan tycker jag faktiskt att capcom kan ge oss en remake på Chase the express från PS1. För övrigt också ett spel som skrämde mig något otroligt som barn (utan att ens vara ett skräckspel?).

Jag tycker hela den här tråden speglar diskussionen ganska bra och så som jag själv upplever samhället i stort, dvs "jag, jag, jag, jag, jag ....". Det här med eget ansvar är sedan länge i det förflutna och idag ska alla andra ta ansvar. Det är bussens fel att den är sen, inte tsunamin som blockerar körfältet, det är resebolagets fel att flyget inte lyfter, inte orkanvindarna runt flygplatsen, och mest av allt, det är spelföretagens fel att spelet inte är som jag vill att det ska vara.

Det är en riktigt tråkig utveckling hur självberättigandet tar överhanden till den grad det talas om att reglera "dem andra". Jag har själv gått på en del nitlotter, cyberpunk nämns som bekant i både artikel och av andra i tråden. Jag såg det dock aldrig som att jag blev lurad, snarare tog jag eget ansvar för att jag lät mig falla för hypen och trodde att jag skulle få ett futuristiskt GTA vs Witcher. Jag var förbannad när spelet kraschade en gång i timmen, det är nog också den enda kritik jag kan ge spelet utan att blanda in hype-relaterade besvikelser.

När det kommer till att läsa på om spel innan man köper så förstår jag att det inte alltid är en prioritet för alla. Om det vore det skulle förbokningar inte finnas. Jag tycker däremot inte att man som köpare ska lägga upp sin besvikelse som fakta och skrika "dem har lurat mig!" för att det inte blev som du ville.

Till sist har var sak sin tid. När jag var barn, runt 6 år, kom min mamma hem med min syster efter att ha sett premiären av Jurassic Park. Hon var så upprörd över att ingen hade berättat för henne att det skulle vara en "läskig" film där människor dog. Idag, med denna diskussion som utgångsläge, tänker jag att hon istället hade skrivit en debattartikel i den lokala tidningen med krav på reglering av filmer samt hur hon blev lurad att köpa två biobiljetter till vad hon trodde skulle vara en gullig dinosauriefilm med resultatet att hennes 11-åriga dotter blivit vegetarian efter att ha bevittnat blodiga rester av en get och numera inte vågar åka bil. Spelvärlden är inget undantag, men jag längtar tills merparten av människor tar eget ansvar (en utopi, jag vet) och kanske mest av allt, hittar nästa stora grej att skrika sig hesa över.

Kul med en sådan här jämförelse! Det är roligt att diskutera skillnader, både objektivt och subjektivt.

Jag har både xbox och playstation hemma. Har alltid uppskattat min playstation mest, tycker helt enkelt att det känns mer som "hemma" för mig.

När det kommer till skillnader har jag väl dessa senaste generationer sett det som att jämföra iphones med android, det är liksom samma skit men det presenteras olika och kontrollerna kan kännas olika i händerna. Prio för mig har dock alltid varit att spela mina spel på den konsol som det är optimerat för (exempelvis skulle jag aldrig för mitt liv få för mig att spela super mario på annat än nintendos hårdvara, om det nu hade varit ett val man kunde göra).

Jag har alltid sneglat på xbox-kontrollen i perferin och önskat exakt den kontrollen till playstation. Allt det ändrades dock när dual sense kom. För första gången är min "favorit"konsol också den som jag anser har skönast kontroll för mina händer. Alla dessa diskussioner om batteri förstår jag inte (men så spelar jag aldrig mer än 4 - 5 tim åt gången samt har Sonys laddstation så kontroll alltid är 100%).

Något som jag däremot inte sett i diskussionen är vikt på kontroller. Personligen älskar jag en tung kontroll, liksom en tung mobil. Det ska kännas att man håller i något och jag inbillar mig att det ger lite "schvung" i spelkänslan. Det är säkert 50/50 vad man tycker om det men jag upplever dual sense som relativt tung jämfört med de kontroller jag tidigare använt på samtliga konsoler och även där ger det mig en subtil spelglädje som ändå lyfter helhetsintrycket. Den räfflade plasten får den även att kännas mer behaglig och "fast" i mina händer.

Känner igen mig i vissa avseenden. Jag har tackat nej alldeles nyligen till middag med vänner med ursäkten att jag nog höll på att bli sjuk. Det var när Super Mario RPG Remake släpptes och jag kunde inte i mitt liv se att de skulle respektera ett nej för att jag ville spela så var tvungen att ljuga. Detta är helt klart min egen skam och känsla av en oförstående omgivning. Å andra sidan tog jag ledigt två dagar när PSVR2 släpptes och fick väldigt mycket hurra-rop från kollegor som både uppmuntrade mig att investera i mitt intresse och en del som diskuterade deras avundsjuka att känna så mycket glädje för en hobby att man spenderar random semesterdagar på den.

Det är helt enkelt väldigt olika vilka omgivningar man befinner sig i tänker jag. Ibland känns det pinsamt, men allt som oftast inte.

Får man vara så tråkig och säga att jag är väldigt besviken? Har flera titlar som jag känner är "måsten" och som jag taggat för otroligt länge men inget är på rea. Förvisso har jag flertalet i min önskelista som inkluderas på rean men det är mer för att inte glömma bort dem i en avlägsen framtida, absolut inget jag känner att jag missar om jag tar det 2024 eller senare.

Men hjälp en okunnig och berätta för mig om inte julrean är ännu större? Ska jag ha is i magen och hoppas på den istället?

Sedan vill jag verkligen ha Starfield men jisses vilka blandade känslor som verkar kretsa kring det spelet. Som ett får (bäää!) så föredrar jag att hålla mig till massan och vill inte ödsla 600 spänn på något som troligtvis kommer samla virtuellt damm.

Edit: Såg precis Anno 1800 på rean. Nu håller jag käften och låter hunden leka med jobbdatorns muspekare så jag kan spela istället.

Håller med allt det som sägs i recensionen. Detta spelet är spelglädje från första stund till credits rullar. Jisses va roligt jag har haft i helgen! Ofta andas jag ut i slutet av spel och känner mig lättad att jag orkade spela klart men i Super Mario RPG rullade credits med blandade känslor. Jag hade så otroligt roligt så när det slutade påminde det mig om min barndom när morsan tvingade mig att stänga av tv:n mitt i ett pokemon-avsnitt eller sätta mig och äta gröt istället för att väga och skaka om julklapparna i väntan på tomten som "aldrig" dyker upp.

Min sambo som inte är superförtjust i "gulliga" spel fick även han kämpa med att slita ögonen från min lilla switchskärm. Tror han blev mer glad än mig när credits rullade då han knyckte kasetten direkt för att uppleva det själv.