Och jag är inte ensam. För någon vecka sedan träffade jag för första gången Ludde Lundblad på Svampriket. Han berättade en snarlik historia, om hur hans liv kraschade och han plötsligt var ensam med en nyfödd dotter, en några år gammal son och ett lite äldre bonusbarn. Historien är hans, så jag ska inte gå in på detaljer. Men det som fick honom att överleva totalmörkret var – #Alan Wake.

När de lite äldre barnen lämnats på dagis och skola, lilla dottern fått välling och äntligen somnat i hans knä – då tog han fram handkontrollen, höll den mellan sina knän, under dottern som sovande låg där, och gav sig in i Alan Wakes mörka värld.

"Hade jag inte haft det spelet att fokusera på, att lägga alla tankar på så hade jag blivit knäpp. Spel har räddat mig vid flera tillfällen. Det finns inget som kan rädda mig som spel", sa han.

"Det som fick honom att överleva totalmörkret var – Alan Wake"

Utan Call of Dutys team deathmatches och en son som tränat sig till enorm skicklighet genom tusental timmars tv-spelande vet jag inte hur det hade gått för mig den sommaren. Det är tillräckligt för att historien skulle vara rätt fin. Men det allra finaste med hur sonens spelande räddade mig är att det gav honom något. Eller snarare; det gav honom massor.

Det var inte alls så att han vårdade sin sjuka far. Han visste hur läget var, men han hade inte känslan att det vilade ett ansvar på hans axlar, att han måste ta hand om mig på kvällarna. Det hade han säkert gjort om det hade krävts, men det här handlade aldrig om det. Tvärt om; timma efter timma, kväll efter kväll låg stället hans pappa och tittade på när han spelande. Han blev sedd, jag var innesluten i hans prestationer, hans segrar och nederlag.

Ett oväntat ljus i mörkret.

Det var något vi delade. Jag mådde bra av hans spelande, jag behövde det. Men för honom var det faktiskt precis likadant; han mådde bra av att ha alla de där kvällarnas odelade uppmärksamhet. För honom blev det en kanonsommar. Det är faktiskt väldigt märkligt, för det skulle kunnat bli precis tvärt om. Eller snarare; utan spelandet hade det blivit med största säkerhet blivit ett av de sämre sommarloven i hans liv.

Det har blivit en vana sedan dess. Vi gör fortfarande på samma sätt under somrarna då vi har mycket tid tillsammans, utan att det behövs för att hålla mig vid liv. Det har blivit ett sätt för oss att umgås. I sommar har han spelat #Xcom: Enemy Unknown och #League of Legends medan jag tittat. När han spelat LoL har vi kopplat upp datorn mot den fånigt stora tv:n på landet och kört ut ljudet genom den stora ljudlimpan. Strategin och tempot i LoL har varit perfekt. Hemmabiokväll à la far och son Arnroth.

"Jag mådde bra av hans spelande, jag behövde det"

Även när det nu inte finns ångest som måste dämpas är det något i hela situationen som får mig att slappna av, att vila, att, faktiskt, känna mig trygg. Det finns något i hela det upplägget som är rätt och slätt supermysigt. Jag kan inte riktigt förklara hur det går till, det bara är så.

Och för sonen ger mitt tittande fortfarande en extra dimension till hans spelande, trots att han nu är 22, pluggar på universitet och är allt annat än ett barn. Det är en sida av vår pappa-son-relation som kommer fortsätta, det vet vi. Vi fantiserar redan om vilka slags spel han ska spela för mig när jag är gammal. Både han och jag vet att det kommer att vara lika njutbart för oss båda om 30 år, oavsett hur gaggig jag än kommer att vara.

Och kanske, kanske kommer den dag då folk som jag, som lite ofrivilligt hamnar i psykvårdens utkant och för första gången träffar en psykolog, får rådet att använda spel för att dämpa ångesten. Det är nämligen en sanning om spelande som sällan sägs; att det kan rädda liv. Inte nog med det; ens barns myckna spelande också kan göra det. Det är jag väldigt glad för.