Jag hade träffat en psykolog tidigare, i början av 00-talet. Jag borde ha gjort det tidigare, ändå var det inte frivilligt när det väl hände. En vän hade hittat lite saker jag skrivit; de var inte direkt ljusa formuleringar om livets framtidsutsikter, utan rätt mörka. Kanske rent av detaljerade om saker som att inte riktigt vilja leva och så vidare. Så utan att prata med mig ringde vännen sin psykologkompis som ringde sjukhuset och nämnde nyckelordet självmord.

Så kom det sig att jag hux flux blev kallad till läkare på psykmottagningen. Det var väl inte direkt jättebra för förtroendet mellan mig och vännen, men det var ändå lite intressant. Så tänkte jag då; intressant. Jag tyckte faktiskt inte att jag behövde det.

"... inte direkt ljusa formuleringar om livets framtidsutsikter"

Efter att ha försäkrat läkare och psykolog om att nej, det där med att ta mig av daga var bara något jag skrivit, absolut inget jag hade för avsikt att göra, tackade läkaren för sig och jag erbjöds tre träffar med psykologen. Det var ju gratis, så varför inte? Han var kanske inte den vassaste kniven i lådan och jag var knappast patienten med sjukdomsinsikt, men en sak han sa fastnade: alkohol är ångestdämpande. Det var nog inte riktigt meningen, men det var enda rådet jag tog med mig från honom.

Fast den här gången var det något helt annat. Alkohol hjälpte inte. Det var som brustabletter mot halsfluss, tog inte ens udden av smärtan, stressen och rädslan.

Det var då sonen, han var 18 den sommaren, och jag gjorde en upptäckt. Att det fanns ett sätt att dämpa min ångest, ge mig lite livsmod – samtidigt som han roade sig kungligt.

En terapisession.

Vad jag upptäckte var nämligen följande: att titta på när sonen spelade team deathmatcher i Call of Duty var den perfekta medicinen för den här sortens djupa, lite akuta ångesten. Det var perfekt. Han var väldigt duktig på den tiden, låg nästan alltid i topp på matcherna med en kill-death-ratio att dö för. Trots att spelet var snabbt och intensivt kunde han spela det med en mjukhet i rörelserna, så där som det blir när någon gör något mycket skickligt.

Spelets höga tempo passade min begränsade uppmärksamhetsförmåga som hand i handske; från en kill till en annan. Om en match blev till en kamp mellan honom och en spelare i andra laget kunde jag hänga med i det också, matcherna är ju ändå rätt korta.

"Call of Duty och sonens spelande räddade livet på mig"

Så tillbringade vi kväll efter kväll den sommaren. Jag låg i ena soffan och tittade, han låg i andra och spelade. Vi gjorde det så ofta att jag nästan blev som en del av hans spelande, som om vi spelade i symbios – utan att jag ens rörde handkontrollen. Jag bara låg där.

Det låter kanske konstigt, men att bara vara där kväll efter kväll, vecka efter vecka och se timma efter timma av sonens tv-spelande gav mig tröst, höll de allra mörkaste tankar och de största rädslorna borta. Jag kunde helt fokusera på matcherna; det intensiva gameplayet och sonens skicklighet gav mig ett lugn, kapade av toppen på ångesten fullt tillräckligt för att jag skulle kunna andas lite längre andetag. För att jag skulle stå ut en kväll i taget.

Det krävdes så klart mer för att läka, men i efterhand känns det som Call of Duty och sonens spelande räddade livet på mig. Det var det som tog mig genom en sommar från helvetet.