The Legend of Spyro: Dawn of the Dragon - Nostalgisk drakaction med brister

Mina föräldrar när jag var ung var väldigt strikta med vad jag fick spela och inte spela. Innan jag fick mitt första PS3 så hade jag gamla trotjänaren, en Nintendo DS där mitt första minne rörande ordet gaming kom till. Men när jag väl tillslut fick ett PS3 så fanns det till skillnad från nu oändliga mängder av spel som man aldrig kunde få nog av. Och nu när jag ser tillbaks så var det mest film-licens spel som släpptes och hutlösa mängder var det också av dom. Men medan andra kanske avnjöt spel som enorma actionspel för första gången då PS3:an kom så nötte jag ut flera timmar om och om igen den avslutande delen i trilogin om Insomniacs lilafärgade drake Spyro. Visserligen ser spelet inte lika snyggt ut idag som då, men jag kan stolt berätta att jag hade lika roligt med detta spel nu som jag hade för 16 år sedan.

För er som inte har tidigare spelat Spyro spelen så börjar storyn vid där Eternal Night slutar. Spyro och hans föredetta ärkefiende Cynder har blivit infängslade i en magisk kristall i nästan tre år. När dom väl befrias får dom nyheterna om att Mörkrets herre, Malefor planerar att förinta världen som dom känner den och kasta över ett evigt mörker för alltid. Detta är ju såklart ett big no-no för Spyro and friends så han beger sig ut på en farofylld resa genom en vacker värld där ondskans legioner lurar överallt. Frågan är bara om han kan rädda världen i tid?

Världen och miljöerna i spelet är faktiskt löjligt vackra att se, även om grafiken är smått utdaterad.

Första tanken som säkert kommer upp hos er nog kanske att det verkar lite märkligt att hoppa in direkt i den sista delen i trilogin utan att ha spelat dom tidigare. Men jag kan faktiskt säga att just här så behövs det egentligen inte otroligt nog. Man förväntas kunna veta en del om händelserna i de tidigare två spelen, varför Malefor är som han är, varför en spårare vid namn Hunter har räddat Spyro och Cynder från sitt kristalliserade fängelse, men genom spelets gång så får man som små hints om vad som har hänt med världen och hur det har kunnat bli så, vilket underlättar för dom som har svårt att hänga med. Det kan dock verka smått förvirrande för nybörjade av spelet och det är lite av en missat tillfälle av Etranges Libellules att inte inkludera som en kort flashback i början över händelserna från föregångarna i trilogin.

Storyn i Dawn of the Dragon är faktiskt väldigt engagerande i mina ögon. Visserligen jämfört med dagens standarder för vad berättelser brukar vara i singleplayer-spel så är denna inget nytt egentligen. Men den är långt ifrån tråkig. Storyn här är någorlunda rolig, spännande men också väldigt emotionellt lagd. Röstskådespelarna som får förmedla känslorna hos karaktärerna är en riktigt cool casting också, samt väldigt förvånande vilken enorm ensemble av skådisar det är faktiskt. Du har Elijah Wood, Gary Oldman, Wayne Brady, Christina Ricci, Blair Underwood och Mark Hamill i ett och samma spel. Seriöst, vad hade dom för budget för sådana stora namn? Även om dessa inte lägger tokmycket energi i rösterna då o då så blir inte storyn sämre bara för det. Men ska man spela detta så är det engelska versionen som gäller och inte svenska där Tobbe Trollkarl gör rösten till Spyro. Det är utan tvekan den gräsligaste svenska översättningen jag någonsin hört i ett spel. Inget annat kommer i närheten.

På gameplay-sidan så gör Dawn of the Dragon bra ifrån sig men det finns stora brister där. Detta är det första Spyro-spelet som innehåller funktionen att det är fritt att flyga när du vill med antingen Spyro eller Cynder. Flygningsmekaniken känns rätt välpolerad, men det som tynger ner det är den hemska kontrollen man har när man väl börjar flyga. Båda drakarna känns väldigt knepiga att styra i luften, och ibland kan det kännas som att man egentligen inte kommer någon vart när man väl flyger. En grej som finns också är att kedjan (en fysisk kedja) som binder Spyro och Cynder gör att den ena kan klamra sig fast vid rankor på olika ytor medan den andra kan svinga sig upp mot högre höjder. En fin funktion på pappret kanske, men då kontrollen som redan är så hemsk som den är, gör det inte ett dugg bättre vid såna här tillfällen. Grafiska sidan av spelet är acceptabel men har inte åldrats med värdighet. Under massiva strider genom spelets gång så har PS3:an svår att bearbeta all kaosartad action som händer på skärmen och då händer det att fiender kan glitcha in från olika håll. Bilduppdateringsfrekvensen är inte heller något ögongodis om sanningen ska fram.

Alla fiender och bossfighter har otroligt nog rätt mängd av svårighetsgrad. Inga strider känns alltför svåra eller för enkla, men dom kan kännas väldigt pressande om man inte har tillräckligt snabba reaktioner

Men det stora pluset här förutom storyn är att alla fiender och bossfighterna känns väldigt välbalanserade när det gäller svårighetsgraden. Dom kan komma i alla möjliga storlekar, stora som små, flygförmögna eller ej, dock är de största fienderna i detta spel några som jag helst väljer att spara de mest effektivaste magi-attacker på. Fienderna kan också kontra tillbaka dina attacker, vilket resulterar i att du får stryk dubbelt tillbaks. Spyro och Cynder samarbetar med varandra i striderna, varav den ena är styrd av en inte allt för smart AI medan du styr den andra karaktären. Du kan swappa mellan båda karaktärerna och utnyttja deras olika element, och de har både svagheter och styrkor som ger viss utmaning i striderna, dock inte alltför svår som jag nämnde. Spyro gör mer skada, men Cynder är vigare och snabbare. Hennes skuggattacker är min personliga favorit då de krafterna kastar fiender upp i luften vilket ger tillfället att göra förödande skada på dom. Som en liten finess så kan du bita tag i en fiende uppe i luften eller på marken och om du trycker en knapp flera gånger så upprepas en brutal attack som till stor del kan göra slut på de flesta fiender. Det är en detalj som jag personligen aldrig blir less på. Soundtracket och musiken man får höra går också otroligt hårt, trots att detta är ett spel för de lite yngre. Med blandning av episk God of War-liknande orkester och latinspråk som sångtexter i bakgrunden så blir fighterna väldigt underhållande. Striderna mot Gollem-jätten och slutstriden mot Malefor är stunder där soundtracket bidrar enormt till upplevelsen.

Det finns också pussel att lösa, och pansar att hitta som skyddar dig bättre under striderna samt ger dig ökad magisk skada. I en sekvens så ska man öppna en enorm port i mörka katakomber, och för det krävs fyra drakkristaller. Dessa finns bakom gömda dörrar, i små bossfighter och i lite kluriga pussel så för att kunna få tag i dom måste du förlita dig på Spyro och Cynders olika element, vilka varierar ifrån eld, skugga, elektricitet, is, jord, gift mm. Det osar lite Legend of Zelda-vibbar vid vissa pussel-moment, men oftast så är de lite för lätta att man önskar efter mer. Men jag har roligt oavsett.

Spel som dessa påminner mig verkligen om hur roligt jag hade som liten.

Men för att hålla mig kort så tycker jag att Spyro: Dawn of the Dragon är en gammal Playstation-pärla som har lika stort underhållningsvärde idag som då för 16 år sedan. Om man kan bortse från den utdaterade grafiken och den fullständigt hemska kontrollen när man flyger, så har man några timmars underhållning här. Med välbalanserad svårighetsgrad, roliga strider, fyndiga pusselmoment och intressant story att följa så tycker jag verkligen att ni borde skaffa detta ifall ni har ett gammalt Playstation 3 hemma som bara väntar att få kicka igång igen. Det kanske är bara nostalgin som pratar nu, men detta spel, trots sina brister, kommer alltid ha en plats hos mig.

Det är en annan trilogi, det är en remake av de första spelen med Spyro som kom till PS1