Att tappa suget i late game RPG:s

Ja, det har varit ett vanligt problem för mig. På senare år har jag helt enkelt lagt band på mig både i rollspel och större actionspel, och inte gjort varenda sidouppdrag och bisyssla som erbjuds, eftersom jag vet att jag i slutänden kommer att ha tröttnat på spelet när jag är 60 % klar med handlingen.

Då blir det inte heller samma problem med att man känner sig överdrivet stark, och kommer man till en svårighetstopp i handlingen som man inte klarar av, vet man att det är fritt fram att äventyra lite vid sidan av.

Bra poäng. I början av spel är jag glad i hågen och gör precis allt, allt som erbjuds. Hundra procent? Nja, pröva tusen! Tror inte overpowered-biten stör mig så mycket. Det är nog mer att jag bränner ut min kärlek till spelet (jag gör ju allt, allt!), och mot slutet känner jag mest: "äh, nu knatar vi i mål". Det som börjar med en stor smäll slutar mest som en trött suck. Försöker hitta en bättre balans, och säger åt mig själv att jag inte behöver göra allt, allt. Det kan ju sluta med ingenting, ingenting.

Jag börjar med att göra allt och jag gör allt tills det bittra slutet då jag inser att det faktiskt inte finns mera att göra och jag måste avsluta spelet och leta efter något nytt.

Jag håller helt med dig, innehar säkerligen någon sorts rekord när det kommer till ej avklarade spel (har för mig att jag slutförde 11% av de spel jag påbörjar enligt någon sådan statistiksida som dyker upp vid varje årsslut). När det kommer till RPGs har det blivit så att jag antingen rusar mot slutet och struntar i sidoaktiviteter helt, vilket innebär att jag missar stora delar av spelet, eller att jag försöker göra precis allt men tröttnar halvvägs igenom. Pest eller kolera helt enkelt.

Jag tappar sugen när jag märker att utvecklarna har varit ganska dåliga på att få ihop storyn på ett sätt som inte matchar ens egen utveckling. Jag vill inte spela i 14 timmar till efter att jag upptäckt målet.

Jag brukar tappa intresset när valmöjligheten blir alldelles för stor, gillar lite frihet i RPGs men om jag haft en smidig resa igenom världen med relativt klara mål och sedan plöstligt hamnar i en storstad med ganska få direktiv på vart jag ska och i vilken ordning, då brukar jag tröttna snabbt. Har dock många problem med FOMO osv i såna här spel, vill göra allt som finns i spelet, om jag missar något så blir jag ofta less och slutar spela.

Ja, just balans kan vara ett problem i många RPG. Utvecklarna ger dig 1000 saker att göra, men glömmer balansera levelsystemet och svårighetsgraden för de som vill göra alla sakerna.

Jag gillar bäst när story och side quests är så välskrivna och väldesignade att det blir en belöning i sig bara att uppleva, utan en tanke på quest rewards och XP.

Kan känna igen mig.

Det är en av storheterna med Froms spel. Hög utmaning hela tiden. Fler borde ta efter!

Rent generellt är väl j-rpg lite bättre på detta än w-rpg. De brukar ha en hyfsat jämn level-kurva igenom spelet, vilket är enklare att åstadkomma/kontrollera eftersom de oftast är hårdare styrda än västerländska rpg. Det är något helt annat att försöka balansera upp en öppen spelvärld som Skyrim, liksom.

Mid-game i rpn tycker jag ofta är bäst, då finns det mycket att se fram emot och man har ofta stabiliserats så att man känner att det är kul!

Jag tappar oxå ofta intresset i många spel när jag börjar förstå att slutet närmar sig. Och ofta utforskar jag varje centimeter av spelet fram tills ”slutspurten” börjar närma sig och då blir det ofta lägga ner eller skygglappar på å raka spår i mål.

Alltså jag är snarare tvärtom, ofta så tweakar jag svårighetsgrad så att jag blir övermäktig. Speciellt på isometriska rollspel så som Baldurs Gate, Dragon Age och Divinity. Där spelar jag en hjälte och gärna känner mig som det också, jag vill inte behöva ha mitt livs fight mot några banditer som står och hänger i en vägkorsning, flytta på er, jag ska rädda världen.

Men det är också en balansgång, blir det för lätt så blir det lite trist. Ska vara lagom lätt.

Jag brukar köra på en högre svårighetsgrad just för att jag vet att jag gillar att göra allt i spel med RPG element och svårighetsgraden blir snabbt trivial om man kör på Normal när ens karaktär/party blir starkare.

Kan vara knepigare till en början i spelet men det gör oftast att hela resan känns mer balanserad mot slutet.

Det känns lite som att dagens normal i spel var vad man skulle kallat Very Easy på 90talet.

Edit: Ett konkret exempel där detta blev så tydligt eftersom att utvecklarna klantade till svårighetsgraden var JRPGt Ni No Kuni 2:Revenant kingdom eller vad det hette. När det släpptes så blev utmaningen trivialt redan efter prologen på högsta svårighetsgraden. Det var inte ens meningsfullt att spela slut det. Man patchade vid ett senare tillfälle in högre svårighetsgrader. Men då var det redan en flopp i princip.

Froms spel skalar inte med ens level. Deras spel är bara riktigt bra designade. Fler borde ta efter.

Håller med. Hade egentligen inga problem med levelscaling tidigare, tänkte att det var bra för att hålla utmaningen på en jämn nivå.

Efter Diablo 4 har jag ändrat uppfattning och är nu väldigt skeptiskt inställd till det. Och när det finns spel som Elden Ring som visar hur det ska göras så kan jag knappt se något värde alls längre.

Jag är tvärtom. Jag tycker spelet börjar när en är "superman" Då blir det riktigt roligt!

Resident Evil och skräckspel är väl liknande?
I början är man rädd och asnojig att skjuta för mycket, då man knappt har någon ammo. Efter halva spelet har man så pass mycket ammo, att man får lägga hälften i kistan och man skjuter ned allt som om det inte finns någon morgondag. Helt plötsligt är det inte så värst mycket skräck, när man har 6-7 olika vapen med massor av ammo.
Så ja, det är ju svårt att balansera, samtidigt som man blir bättre och får tillgång till mer saker, så hänger spelet inte med.
Kan ju tänka mig att i rpg blir det fel om man kör för mycket sidequests.

Jag känner precis detsamma och det är min stora dröm att spela ett bra open world-rpg som håller sig svårt och intressant intill slutet. Men jag har aldrig spelat något som uppfyller det, förutom att just första genomspelningen ibland kan kännas lagom utmanande eftersom man kanske inte varit så haj på allt i spelet. Det måtte vara en nästan omöjlig uppgift för spelmakare att hålla det utmanande upp i höga levlar.
Jag tycker det är trist när det scale:ar strikt efter ens egen level så den lösningen vill jag slippa.

Baldur's Gate 2 funkar nog bäst av de spel jag känner till. Det är ju inte lika öppet som t.ex. Skyrim men ändå mestadels väldigt öppet. Man kan köra solo, köra med någon lite mindre kraftfull klass, öka svårighetsgraden på sätt som inte bara tråk-innebär mer fiende-hp och -skada etc.

Jag vet inte, känner nog att det finns många RPG jag gillat hela vägen in. Men RPG:n med helt öppna världar som Skyrim är förstås klurigare.

Håller inte med. Klart man ska känna sig starkare ju längre man kommit i spelet. Det är hela poängen med såna här spel. Om det tar lika lång tid att döda en orc på level 30 som på 60 så försvinner känslan av att man gjort något framsteg alls

Spela Elden Ring.

Jo det spelet sköter sig bra på den fronten! Dock mycket action i förhållande till RPG. Men en stor bedrift i balanseringen helt klart.

NG+ på Elden Ring blir tråkigt, typ ingen utmaning. Man måste nästan springa genom spelet mot slutet för att det skall börja bli svårt igen.

Sekiro blir typ aldrig easy. Det är svårt jämt. NG+ blir inte lättare. Man lider hela tiden.

Drabbar lätt completionist som slickar varje hörn och blir överlevlade jämfört med någon som kör balanserad playthrough.
Kan tänka mig det är svårt att balansera för två olika stilar inom samma svårighetsgrad?
Men håller med, många spel har en brytpunkt där det helt plötsligt ej är utmanande längre.

Sekiro har löst det på ett perfekt sett. Det går inte vara överlevlad.

Men jag tycker att Bloodborne har en bra lösning. Även om man klarat sig till NG+ så förblir Chalice Dungeon svårighetsgrad oberoende på omvärldens svårighet. Och för att att ta sig 100% trophies ska man döda en viss boss i chalice dungeons där man kan behöva klättra sig till NG+++ för att nå rätt Level.

Jag vet inte om jag håller med i just RPGs, i alla fall inte i den form de tar just nu. De få som jag spelat där sista bossen är svåra har känts väldigt obalanserade, spelade precis Divinity: Original Sin 2 och tyckte att slutet var riktigt kasst, delvis på grund av striden. Octopath Traveler hade en gömd finalboss som var extremsvår och i stort sett kräver timmar av grinding för att realistiskt ta sig igenom, och mitt första försök med Banner Saga slutade med en softlock då jag inte hade levlat mina karaktärer tillräckligt för att klara sista bossen.

Problemet är att RPG är såpass långa att om man gör slutet för svårt så är det mycket möjligt att spelare som inte har gjort precis allt helt enkelt inte har tillräckligt med stats för att ta sig igenom det. Det kan lätt sluta med att man får gå runt varje karta med en dammsugare för att få tillräckligt med XP, tror jag.

Alternativet är väl utmaningar utanför själva huvudspelet, vilket jag tror mer på. Pillars of Eternity 2 hade några valfria bossar som var väldigt svåra även för maxlevlade karaktärer, vilket väl är ett tips om man vill ha något att bita i.

Att Elden Ring blir enklare på NG+ ser jag inte som ett problem. Det är en möjlighet till att få utlopp för de känslor andra beskriver i tråden. Att få känna sig mäktig.

Elden Ring erbjuder det bästa av båda världar. Hög utmaning hela vägen (första genomspelningen) med en möjlighet att få känna sig OP (new game plus) för att sedan kraftigt öka i utmaning (new game plus 2-3-osv).

Håller med angående Sekiro: det är ständigt svårt/utmanade, oavsett new game plus.