Brogue har ett trasigt system

Ja, jag inser att ovanstående rubrik antagligen kommer få en och annan att svära vid sitt tangentbord. Det är inte (helt och hållet) meningen att provocera, men jag måste få ur mig de känslor jag har inom mig när jag spelar spelet Brogue.

Jag har nyligen fått en slags förkärlek för roguelikes. Det har inte alltid varit så. Historiskt har jag alltid fnyst åt genren, mest för att den verkar vara svår, otillgänglig och alldeles för slumpmässig. Bara det att det här med sparfunktion är något som är långt ifrån givet i ett spel som är gjort på 2000-talet får en att häpna, men då har en också missat tjusningen med den här kategorin av titlar. Jag vet att jag missade det, men nu när jag har spelat ett par stycken har jag börjat förstå storheten.

Antagligen är jag inte ensam om att vara förälder och därmed har speltiden som en har krympt till minimala proportioner. Detta i relation till att jobba, betala räkningar och allt annat som hör vuxenlivet till gör att jag sällan har tid med 20+ timmar spel. Dels för att jag aldrig hinner doppa tårna så djupt innan jag måste göra allt, men dels också för att jag hinner tröttna på spelet. Jag vill känna att jag kommer snabbt in i händelserna och får agera, inte sitta och trycka på X-knappen för att komma förbi alla cutscenes och tutorials.

På det sättet passar roguelikes mig utmärkt. Det är sällan meningen att du skall spela mer än i maximalt en timme och du kommer ofta lika snabbt som obarmhärtigt innan i händelsernas centrum. Självklart finns det en viss trial and error-problematik här, men med tanke på att en spelomgång sällan är särskilt lång så är det svårt att bli förbannad. Efter ett tag finns det också en slags pervers förtjusning i att komma så långt som möjligt och inse att "shit, oh shit, så här långt har jag inte varit förut!". Det är samma känsla som att vara på sista bossen i ett skitsvårt NES-spel när en var barn och veta att alla continues är slut.

Nu försöker jag ta mig igenom en mängd med roguelikes för att hitta alla godbitar som jag kan ha missat, och fastnade då för blogginläggets ämne - Brogue.

Titeln ifråga startade sin utveckling under 2009 av en man vid namn Brian Walker och har sedan dess hållits uppdaterad av en flitig skara av beundrare som förfinat spelet genom åren. Det finns ett följe kring det här spelet som är manisk och som försvarar spelet med näbbar och klor, vilket jag märkt när jag delat med mig av min kritik mot spelet. Grafiskt är det förstås spartansk och ljudbilden lyser med sin frånvaro, men det är inte det jag har svårast för, utan all slumpmässighet.

Ja, jag förstår att jag låter knepig nu, men låt mig tala till punkt.

Självklart består roguelikes till stora delar av slump. Varje grotta slumpgenereras och du vet inte vilka monster, föremål eller eventuella fällor du kommer stöta på. Det är jag helt fine med. En stor del av tjusning med roguelikes, i varje fall för mig, är inte att memorera kartor utantill utan snarare att lära mig förstå spelets system och mekanik. På det sättet skiljer sig den här genren från den gamla skolans spel som jag skrev om nyss. Där jag i Turles, Mega Man 2 och Rygar behövde lära mig alla banor in i minsta detalj är den taktiken dödfödd i en roguelike eftersom ingen grotta ser likadan ut. Det handlar mer om att jag ska förstå spelets beståndsdelar på ett sätt som gör att jag är förberedd inför varje situation. Det gör att varje session känns unik och att jag behöver bli bättre på spelet ifråga istället för att bara vara en schimpans och lära mig ett mönster utantill.

Och det är här pudels kärna kommer när jag skriver om just Brogue.
För det här spelet skiter i det här med system.

I Brogue är målet att du som spelar skall gå ner till den lägsta nivån i grottan (nivå 26), hämta Yendor-amuletten och sedan ta dig tillbaka. På din väg kommer du stöta på monster och fällor och givetvis plocka på dig föremål. Så långt allt väl, men det är just gällande alla saker du kan plocka upp som det skiter sig för mig. Inte nog med att kartorna slumpas, utan även vad föremålen symboliserar gör det.

Ta till exempel Puce Potion. Eftersom det är en roguelike så vet jag att det finns drycker som kommer att ta livet av mig, det är oundvikligt. Det handlar bara om att lära sig VILKA drycker som är potentiellt farliga. Så jag tar en Puce Potion och får all hälsa tillbaka och dessutom får jag 33 procent fler HP. Sweet, tänker jag och lägger det på minnet. Nästa omgång får jag återigen en Puce Potion och tänker att "yes, den där är bra", varpå jag dricker den och istället blir förgiftad.

Jag kan leva med att kartor slumpas, att fienderna slumpas och även att föremålen slumpas, men inte att INNEBÖRDEN av nämnda föremål förändras. Det gör systemet i princip hopplöst att lära sig. Det är som att få en sjärna i Mario och dö när du tagit tagit den. Det är givetvis inte okej att spelet bryter mot sina egna regler. Att sätta upp ett system för spelaren och sedan bryta det är en dödssynd i bra spelmakeri, det här sysslar dock Brogue med jämt och ständigt just gällande sina föremål.

En del menar att detta gör att du måste tänka efter och ha en slags strategi, men för mig blir det mest tur det handlar om. Att jag kan få en karta som är dåligt uppsatt är en sak, men det är åtminstone en karta. Den följer ett system, men det gör inte föremålen.

Kanske är jag bara inne i en rage quit, kanske är jag bara gammal och trött.
Men jag vill åtminstone veta vad ett föremål gör.

Har faktiskt lagt detta på min wishlist. Ser både trevligt ut samtidigt som jag hört massor av bra saker om det. Är det värt att köra igång originalet i serien eller skall jag gå direkt på uppföljaren du länkade till?