Darksiders II - Döda odöda som döden tills de dör

Jag har tagit mig igenom ett otal grottor, tempel och ruiner under mina år som en gamer. Ofta som en ung hjälte eller hjältinna som får hjälp av godhjärtade figurer jag möter på vägen, eller i Zelda-spelens fall i form av något magiskt väsen som ständigt tjatar på mig vad jag ska göra härnäst. Darksiders II låter dig också utforska bortglömda helgedomar men du behöver för det mesta lösa allt själv, för vem vill väl gå i Dödens fotspår?
För det är just Döden (Death) vars roll du axlar i det andra kapitalet i tetralogin om de fyra ryttarna (War, Death, Fury och Strife) vars ankomst varslar om apokalypsens analkan. Döden är en motståndare vi alla för eller senare ställs emot, men för ovanlighetens skull får vi i Darksiders II spela som Liemannen själv och istället för att skörda mänskliga själar som seden är har du som mål att återställa mänskligheten till jorden. Döden kommer för oss alla, men det var inte riktigt såhär jag föreställde mig det.
Till skillnad från det första spelets huvudrollsinhavare War, vars ständigt gravallvarliga röst fick mig att himla med ögonen, har Döden en riktigt vass tunga med bitande sarkasm, ungefär som om Alan Rickman skulle göra debut som actionhjälte. Döden har som mål att rentvå sin bror War efter att den senare lagts till skuld för mänsklighetens alltför tidiga undergång. För att göra detta behöver han hitta själarnas brunn som nu huserar alla mänskliga själar och upphäva självaste apokalypsen. Riktigt hur detta ska fungera i praktiken känns en aning luddigt och spelet urartar allt som oftast i andra, mer lokala och precisa problem.

För att handla om Döden är världarna Darksiders II visar upp synnerligen färgrika och levande i jämförelse med den mestadels grå och tråkiga ruinerna i det första spelet. Alla platser har sina egna fina färgteman och tillsammans med de stilistiska dragen väcker de för det mesta min nyfikenhet och utforskaranda samtidigt som både ljusdesignen, röstskådespeleriet och särskilt musiken skriven av Jesper Kyd, med sina kombinationer av stråkverk, körer och elektroniska omgivande "pads" rycker mig in i de fantastiska världar Döden bevistar. Det finns till och med en by bebodd av storväxta dvärgar som ger dig sidouppdrag och låter dig köpa uppgraderingar och nya stridsmanöver.

Varför får världen mig att tänka på Blizzard?

Spelet påminner i ännu större grad än sin föregångare om Zeldas tidigare 3D-iterationer och du har flera olika zoner som innehåller ett flertal tempel och ruiner vardera. Utöver de större ruinerna finns också flera mindre tempel och grottor som erbjuder sina egna utmaningar och belöningar, men som inte behöver spelas i någon specifik ordning även om du kanske inte kan nå alla rum i grottan utan ett visst redskap.
Varje tempel erbjuder en hel del prövningar, vare sig det rör sig om olika monster som blockerar din framfart eller pussel att lösa. Att de senare inte urvattnas av en pratsam medföljare gör mycket för att de ska kännas meningsfulla och tillfredställande när du väl listat ut dem. Visserligen har du med dig en knarrande korp som kan sätta sig på föremål som kan vara intressanta, men jag märkte inte ens av den funktionen förrän sent in i spelet, och du kan välja att avfärda den om du så vill. Pusslen i sig involverar allt som oftast plattor som ska stås på, spakar som ska dras, portaler som ska öppnas och ljusstrålar som ska träffa rätt speglar. Det är klassiska hinder, men de fungerar också riktigt bra - de är varken för obskyra för att förstå eller så pass lätta att du löser de på första försöket.

Den andra biten av spelet är likt sin föregångare alla slagsmål på liv och död du ger dig in i (hur man nu dödar döden och vad det skulle innebära). Du får slåss mot allt mellan magiska stenkonstruktioner, till dödsrikets lakejer till mäktiga drakar och besynnerliga vidunder med tentakler utstickande från hakan. Döden är en mycket vältränad figur och som sin primära attack använder han sina dubbla liar för att skörda offer i snabb takt. Men likt många andra spel har du också en alternativ attack med ett annat vapen såsom snabba taggbladsförsedda handskar eller tunga, långsamma yxor och hammare. Det går att skapa alla möjliga stridskombinationer med dina olika vapen och du har dessutom tillgång till extra manicker som en pistol eller en hookshot-liknande spökhand du kan använda i stridens hetta. Sist men inte minst har du dina olika magiska färdigheter som du använder med en kombination av LB och X, Y eller B knapparna på en XBox-kontroll. Med dina magier kan du bland annat framkalla exploderande zombies som slåss åt dig, ett massivt, 360 graders svep med din lie och en dash som kan sätta eld på dina fiender. Sammantaget kan det bli en väldans massa som händer på skärmen på en och samma gång.

Du får träffa "de dödas härskare"... Det är inte du?

Darksiders II låter dig variera din stridsstil genom att förse dig med en stor mängd vapen och rustningar med sina egna unika buffar och effekter, men du har samtidigt ganska begränsat med plats i din ryggsäck och jag brottades om och om igen med att jag inte ville slänga bort unika vapen jag samlat på mig som belöningar efter bossar eller tempel, men samtidigt inte hade plats att plocka på mig det som fanns i grottan jag utforskade för stunden. Vissa vapen tillåter dig att uppgradera dem genom att förstöra andra, men just denna typ av micro stannade upp mitt spelande lite väl ofta.

Det känns sällan som att det är så här tomt i ryggsäcken

Slutligen kom jag fram till att den absolut bästa kombinationen av utrustning var att ha ett vapen som gav mig hälsa när det användes och ett annat som gav mig magi. Kombinationen gjorde att jag ständigt kunde spamma zombies, magiska attacker och sen när antingen magin eller hälsan började kantra snabbt fylla på med ny energi med nya attacker. Att den taktiken i stort sett fungerade mot samtliga fiender och bossar jag stötte på var väl något av ett minus, men stridederna blev ändå inte uttråkande, mycket för att det ändå var mycket knappande och rattande för att få till flytet. Med det sagt skulle ja ha föredragit ett system där jag inte kunde anpassa Döden så mycket med så många olika vapen och rustningar, utan istället begränsa valmöjligheterna till ett fåtal vapen som du fick lära dig bemästra som effektiva kontringar mot olika sorters fiender, ungefär som i det första Darksiders.
Sent in i spelet kommer ett kapitel som gör om misstaget från spelets föregångare och känns som att det går emot allt jag lärt mig innan. Istället för ovanstående kombination av Zelda-liknande pussel och God of War-liknande slagsmål säger spelet i stort sett åt dig att använda en helig kulspruta under nån timme. Den placerar till och med ut flera stycken på vägen utifall du skulle få för dig att slänga bort din första när du öppnar någon skattkista eller ska klättra någonstans. Det känns som en idé som borde ha lämnats på ritbordet då den inte är något vidare värst kul.

Spelet har också några nämnvärda buggar som inte har slätats ut ens i den definitiva versionen, som jag spelade. Till exempel finns ett återkommande pussel där du ska rikta en statys lampa mot ett visst håll för att på så sätt öppna en dörr, men det hände mig återkommande gånger att spelet inte reagerade på lampans sken och dörren fortsatt var stängd. I andra fall lyckades jag försätta mig i en situation där jag var inlåst i ett rum då spelet bara designat hur man ska ta sig till rummet, men inte ut. Det skulle också vara värt att lägga in en teleporterplatta i slutet av varje tempel som för dig ut ur templet istället för att behöva traska hela vägen tillbaka eller använda spelets fast travel. Just fast travel är också buggat och fungerar ibland inte alls. Lyckligtvis löser en snabb omstart alla ovanstående problem, men det är illa att det inte åtgärdats ens i en definitiv version (om det nu inte är just den här versionen som introducerat buggarna - det har hänt i andra spel).
Den definitiva versionen har däremot uppdaterat spelets texturer och har med spelets tre DLC:n som är tre ytterligare tempel med olika teman som tar en dryg timme vardera att spela igenom. Två av dessa innehåller nya tempel med sina egna logiska utmaningar. Men två av de innehåller tyvärr också ännu fler kulsprute-sektioner.

Sammantaget tog mig det ungefär 35 timmar att spela igenom det mesta av spelet och dess DLC:n och Darksiders II är därmed jämförbart i längd med ett klassiskt 3d-Zeldaspel. Det är en uppföljare som förbättrar det mesta från sin föregångare och som underhöll hela vägen. Om överdrivet dimensionerade monster och spelfigurer i fantasifulla världar lockar dig skulle du förmodligen uppskatta vad Darksiders II har att erbjuda. Om du dessutom gillar de gamla Zelda-spelen men tyckte de var lite för lätta är Darksiders II absolut värt ett köp.

Håller med!

Jo, det var väl egentligen det här spelet som gjorde mig nyfiken på serien från början.

Right. Jag förstår tanken, och visst är det kul att styra över dina förmågor. Jag fick min ryggsäck full flera gånger per grotta, kanske för att att jag ville bära med mig "legendaries" jag vunnit från bossar. När ryggsäcken blev full spenderade jag mycket tid med att pussla ihop vad jag ville behålla eller ej, eller uppgradera de föremål som gick att göra det. För mig avbröt det flödet i det jag ville göra, nämligen fajtas och utforska. Det kan vara att utrustningssystemet känns lite bökigt för min del.

Har kört 3an. Är inte direkt någon soulsspelare, men det kändes som att de antagit visa bitar av den speldesignen men missat det som gör att det känns svårt och ödesdigert när man dör/ triumferande när man vinner.
Det jag gillade minst var att miljöerna åter igen var rätt så trista.

Skulle 4:an bli ett regelrätt fps? - eftersom man då borde vara Strife

Håller med att 2 är bäst och gillade även Genesis mer än de andra två.
Påminde något om Lara Croft and the Temple of Osiris fast med typ,, TMNT känsla. på något sätt

Jag gillar nog 2:an bäst. Genesis var kul på ett annat sätt. Var intressant att det var i princip samma kontroller men från en annan synvinkel

Prövade originalet för länge sedan, men körde inte så långt. Sen började jag min Darksiders-resa och nu tycker jag nog det är bäst av dem

Jag föredrar ettans begränsade utrustning, men tyckte det var lite grått och lite annat.
Men det var riktigt bra combat

Det är lite svårare - blir lite soulsigt, men det är isf ett väldigt lätt souls.
Du kan ställa in om du vill att man kan dodga som i Darksiders eller att det ska vara att man commitar som i Souls.
Vad jag märkte så spelare det ingen roll om man dör flera gånger - ens valuta ligger då kvar på flera ställen i världen istället för att försvinna.
Du kan också lägga din valuta i en bank, som låser upp nya skills när du satt in tillräckligt, istället för att riskera förlora det du tjänat hittills.

Så ja, svårare, men inte så farligt