Fights in Tight Spaces (Switch) är en visuell tillika gameplay-mässig upplevelse

Minimalistisk stilistisk action? Yes. Deck building? Yes. Rougelike? Yes. Belönande och tillfredsställande våldsskildringar? Yes.

Om du, som jag, går igång på beskrivningen ovan så hittar du här en riktig indiepärla.

Jag har alltid attraherats av turordningsbaserade spel - att i lugn och ro få fundera ut bästa sättet att anta presenterad utmaning, och att nöjd få se perfekt planering exekverad på skärmen när man trycker på den ödesdigra knappen “End turn”. Eller motsatsen - allt går åt helvete för att man missat en detalj och ens favoritkaraktärer går en snabb död till mötes. Spänningens tjusning.

Utvecklare
Utvecklaren (Ground Shatter) är en liten indie-studio som gjort ett fåtal spel som jag själv inte sett något om tidigare. Däremot så har utgivaren (Mode 7) utvecklat ett av mina tidigare favoritspel i genren (Frozen Synapse - rekommenderas starkt, speciellt multiplayer i goda vänners lag), vilket givetvis ger en indikation om att det kan finnas lovande artiklar i deras portfolio. Fights in Tight Spaces släpptes till PC redan 2021, men har nu kommit till Switch och det passar ypperligt i detta format. Släng upp kontrollen, kör en omgång i soffan de få minuter du har mellan att barnen återigen använder sin förmåga till att låta kaos utbryta…

Presentation
Det första som slår en är givetvis den tydligt utmejslade grafiska stilen, som kanske kan beskrivas som en extrem variant av cel-shading, där karaktärerna på skärmen egentligen bara består av två färger utan nyanser, men man har ändå med dessa kontraster lyckats att skapa tydlighet i animationerna. Den övergripande känslan kan vid en första anblick påminna lite om Super Hot, som har en liknande tanke kring stilistisk minimalism. För mig är detta något som lockar in mig redan från början. You had me at “Hello”.

Musiken
Musiken (skapad av Nervous Testpilot) sitter som handen i handsken, precis sådär futuristiskt flirtande och dubstep-inspirerat som passar den grafiska stilen och gör att man kan njuta lite extra av att sitta och planera sitt perfekta drag. Musiken har även lagom dynamik - skönt gung med lugnare partier för att bygga upp till nya crescendon.

Spelmekaniken
De grundläggande mekanikerna som driver spelet framåt är ganska etablerade i genren: deck building och hand management. Spel som exempelvis Slay the Spire har verkligen lyckats att cementera dessa mekaniker som en gyllene standard, och väldigt mycket känns igen. Har du spelat nämnda Slay the Spire så kommer du snabbt in i mekaniken för korthantering och vad de olika begreppen betyder. Detta betyder dock inte att sättet att spela känns förlegat - tvärtom så känns det som en fräsch tappning då man istället för klassisk sidovy har valt att låta spelplanen vara ett isometriskt rutnät som, så att säga, tillför en extra dimension till upplevelsen.

Om vi tränger något djupare i spelmekaniken så består den av att först dra kort från sin kortlek till sin hand. Korten kan ha funktioner som att förflytta sin egen karaktär på olika sätt, eller att slänga runt sina motståndare på spelplanen för att skapa bättre taktiska positioner, samt förstås möjligheten till försvar (blocks), slå tillbaka när man blir attackerad (counters) och givetvis en uppsjö av sätt att skada och eliminera sina motståndare. Med dessa val i åtanke måste man sedan också identifiera motståndarnas intentioner och anpassa sin strategi efter detta. End turn. Win or lose. Repeat.

Det finns ytterligare en detalj som ger större taktisk utmaning. Motståndarna kan även skada varandra. Detta sker genom att man vid dragets början står som kommande måltavla för en motståndares attack, men på något vis lyckas att flytta en annan motståndare till denna plats. En sådan förflyttning av karaktärer kan förstås utföras på en mängd olika sätt, och man kan på så vis skapa kedjereaktioner där motståndarna har ihjäl varandra. För att uppnå vissa bonusmål så är det ibland ett måste att utnyttja denna taktik. Personligen tycker jag att detta tillför till upplevelsen av att ha utfört ett perfekt drag, och man sitter och njuter av sitt verk när man vid uppdragets slut spelar upp en cineastisk repris och ser sin karaktär ta motståndare av daga på löpande band.

Mellan uppdragen så finns det möjlighet att köpa uppgradering till sina kort, köpa nya kort, eller uppgradera sin karaktärs hälsa, under förutsättning att man har klarat av bonusmål för att få sina surt förvärvade brittiska pund utbetalade. Bonusmålet för att få inkomst består oftast i att klara av uppdraget på få turer (därav vikten att spela ut motståndarna mot varandra som tidigare nämnts).

När man klarat alla uppdrag, eller när man inte klarar uppdragen längre och måste avsluta sin runda, så får man erfarenhetspoäng baserat på hur väl man klarat sina uppdrag. Med dessa poäng så går man upp i nivå och låser till exempel upp nya kort och annat som man kan använda i sin nästa runda. Härav kan man anse att det finns ett mått av rougelike i spelet. Det är inget revolutionerande, men det ger ändå värde till återspel.

Berättelse
Nej. Eller jo - “Det finns ett ondskefullt gäng som måste elimineras. Agent 11 [det är du] - detta blir ditt uppdrag”. Att det sedan är fem olika gäng ger inte så mycket mer för att utveckla berättelsen (men ger mer till gameplay med ex olika motståndare som har lite varierande teman). Jag tror dock inte att utvecklaren har haft som mål att detta ska bli narrativet till Macbeth 2…

Smolket i bägaren
Som i alla spel så finns det förstås brister. Fights in Tight Spaces kan vid för långa sessioner kännas något repetitivt. Den initialt slående minimalistiska grafiska stilen bidrar något till detta, då den inte förändras under spelets gång. Miljöerna går alltid i vitt (om du kör dark mode - i grått) och den enda skillnaden är egentligen hur miljöerna är inredda. Dock så är det den tillfredsställande spelmekaniken som är fokus, så i mitt tycke stör det inte alltför mycket. Pausa i några timmar så kan jag lova att suget efter att sätta den där perfekta taktiken kommer igen.

Den visuella stilen går ju igen i kortens design också, vilket medför att korten kan kännas väldigt lika varandra. Å andra sidan så hade det inte stämt in att ha det på något annat sätt. Spelet är något av ett konstverk på samma gång.

Slutkläm
Fights in Tight Spaces träffar väldigt många rätt i min bok. Till rätt pris så är det svårt att inte rekommendera till någon som gillar genren (eller även för att introducera de icke redan invigda). Spelmässigt får det en fyra, men det kan diskuteras om man tycker att det är värt 250 - 300 riksdaler. För egen del så tycker jag absolut det, jag har många underhållande timmar bakom mig, och antagligen framför mig också. Hittar du det för under 200 så är det ett absolut köp för de flesta.

För er som fortfarande känner sig osäkra i köpvalet så finns det faktiskt också ett demo att ladda ner på Nintendo Shop.

Tack

Tack
Håller helt med, det har det mesta man vill ha i denna typ av spel. Snabb, snygg och fokuserad taktisk action.

Tack, det gör du helt rätt i!

Haha
Tack!

Blev det något test? Finns ju demo också. Jag testade demot i 10 minuter, sedan köpte jag fullversionen

Aha, fattar. Ja hade jag haft mer fritid så hade jag nog också suttit med det; vissa saker var bättre innan man hade barn