Är det nostalgibrillorna på, eller är det något annat?

Jag tror nog det kan ligga något i det du säger.

Spel idag försöker ju tilltala en mycket bredare massa än förr.
Folk vill ju ha valuta för pengarna så då gör man en lite längre ramp på svårighetsgraden. På så sätt så kan folk ha kul i några timmar samtidigt som det fortfarande tilltalar de som vill mata genom till slutet och vill nöta väggen.

Trodde folk aktade sig för att gå in i väggen, men som jag förstår det så är det alltså något man ska eftersträva...

Skämt åsido, kan hålla med om att många spel är allt för lätta och det känns för hjärndött att bara mala på för att komma vidare, upplevde samma med diablo 3, jag har inte kört igenom alla bossar ens pga det.

Jag tycker att man hör det ofta från de som spelade spel tidigt, just att svårighetsgraden på spel idag är för låg. Det är ju något som är högst logiskt, då de som inte tyckte om svårighetsgraden förr antagligen inte fortsatte spela, så det blev ett naturligt urval där de som har kvar intresset är folk som tycker om svåra spel. Jag fastnade för spel lite senare, runt 2010, och jag tycker själv inte att spelen är för lätta – men då gillar jag också väldigt olika genrer.

Har du testat att gå in på Difficult-taggen på Steam och pröva på de spel som erbjuds där? Du kanske helt enkelt har hittat din grej, liksom. Finns ju många topplistor på nätet med svåra spel också.

Ingen utmaning ingen inlevelse det bara är så. Ett klassikt 8-bitars spel kan ge mer inlevelse, än ett typiskt modernt hålla I handen AAA-lir.

Jag tycker det är lite nyanserat - det fanns spel förr som var tämligen hjärndöda, eller åtminstone "easy to learn, a lifetime to master" utan någon särskild inlevelse annat än spelmekaniken i sig. Sen fanns det spel som var totalt uppslukande, av en rad olika anledningar. UFO: Enemy Unknown som du nämner är en fantastisk klassiker, och exempelvis Transport Tycoon-spelen vill jag nog inte veta hur många timmar jag plöjt ner i.

Samma sak skulle jag säga gäller även idag, det finns moderna spel jag sjunker in i totalt (Pathfinder-spelen som ypperligt exempel), både vad gäller svårighetsgrad och komplexitet, men också berättande.

Jag tror det riskerar att bli lite av en echo chamber, det släpps så otroligt mycket mer spel i dag att det är väldigt lätt att spel drunknar i ens flöde, och då många butiker och klienter pushar framgångsrika mainstreamspel så riskerar annat att tryckas undan så att man nästan aktivt måste leta efter det - något som skapar ett moment 22, svårt att leta efter något man inte vet existerar.

Tror det kan ligga mycket i vad du säger. Jag var helt besatt av Valheim när det kom och mycket var för att det kändes så sjukt bra varje gång jag lyckades ta mig till nästa fas, dvs när jag klarade nästa boss och fick tillgång till nya material.

Nja…
Är det en gripande berättelse behövs knappt någon utmaning alls.
Då är det berättelsen man spelar för.

Men jag håller med om att många spel idag först levererar en utmaning, sen en massa hjälpmedel som gör utmaningen värdelös och man undrar varför de ens bemödade sig med utmaningen från första början.

Svåra spel finns typ inte längre, det är PvP man får vända sig till om man vill ha en utmaning. Kan faktiskt inte komma på något spel som är svårt förutom typ Sekiro: Shadows Die Twice.

Jag tycker att många spel går alldeles för långt med sina quality of life-funktioner. Nästan allt kommer gratis. Ta World of Warcraft till exempel. Skulle man utforska en dungeon/instans back in the day satt man och letade gruppmedlemmar. Antingen i guildchatten eller så fick man åka till en storstad och fråga runt om någon ville med. Lite tradigt, kanske, men samtidigt en trevlig utmaning. Dessutom blev det att man snackade ihop sig och hade det trevligt socialt med gruppmedlemmarna.

Idag trycker man på en group finder-knapp och teleporteras till instansen när gruppen är klar. Sedan springer man anonym och tyst med fyra andra spelare genom instansen och 30 minuter senare får man kanske ett "gg thanks", sedan är det över.

Ovanstående är bara ett exempel, men känslan är att alla AAA-titlar som flirtar ned den stora massan håller en i handen till den grad att man inte får uppleva spelvärlden på riktigt. Ett annat exempel är Aloy i Horizon 2, som bara men tvekar en sekund pekar ut vilken väg man ska ta och förklarar alla pussel. Varför ens ha pusselmekanik i spelet om svaret serveras på ett silverfat innan man ens hunnit fundera?

Så ja, jag håller nog med dig. Spel är ofta för lätta. Och när de är svåra är det på fel sätt.

Menar man att det inte finns svåra spel i dag eller att dagens spel inte utvecklas med passion bör man nog höja blicken en aning.

Har du några exempel?

Hela indiescenen existerar på ett helt annat sätt än vad den gjorde för bara fem, tio år sedan och har breddat mediet enormt. Där finns gott om svåra spel och självklart också spelutvecklare som drivs av passion. Vill man inte se ditåt har en uppsjö AAA-spel kommit ut i svallvågorna efter From, om man nu letar efter utmaning med högre produktionsvärden.

Nä. Kollar man på andra genres som exempelvis äventysspel som Monkey Island och Grim Fandango har man fortfarande utmanande pussel. Enda walking simulator jag tycker har varit ett riktigt bra spel är The Stanley Parable, bland annat för det fortfarande finns en viss utmaning att hitta alla olika vägar. Man kan testa spelet, det finns betydande interaktivitet som gör skillnad mot att kolla på en let's play och att spela själv.

Ytterst lite går förlorat om man glor på en tyst genomspelning av exempelvis Firewatch eller Dear Esther.

Tycker också de flesta spel är sövande.
Det roliga är att utforska spelet och dess system. Om man kan lära sig allt man någonsin kommer behöva göra på en 5-minuters tutorial och sen ska man bara göra samma sak i 10-20 timmar? Inte en chans att det håller mitt intresse.
I många spel finns det knappt ett fail-state, det är bara autopilot hela vägen.

Själv hittar jag komplexitet och svårighetsgrad i indiespel som Rimworld, Kerbal Space Program, Dwarf Fortress, Outward, Rogue Legacy, Mount & Blade: Warband. Annars i multiplayershooters som Apex Legends och Squad då multiplayer på något sätt ändå ger oändlig komplexitet.

Spelen förr var kortare men svårare att ta sig igenom medans spelen idag är lättare men längre.

Så tiden man spenderade på dåtidens spel jämte nutidens spel blir väl ungefär densamma.

Det jag kan dock kan störa mig lite på i dagens spel är nog den mjukstart eller "tutorialen" som man alltid tvingas på för att lära sig att hoppa, croucha med mera.

Varför inte bara kasta in folk i hetgröten på en gång? Dom flesta är nog såpass smarta att dom kan lista ut sådant själv efter ett par minuter.

Yepp på tok för långa transportsträckor! Men sen beror det på vad man vill få ut av ett spel. Ibland har jag ingen lust att spela och vill bara lata mig i soffan till en bra story och då vill jag inte svettas i soffa. Jag kollar inte på film och serier så tv-spel är mitt media även för det!

Jag tror du är spot on. Jag känner samma sak. Spel var mer komplexa förr i allmänhet och hade en högre svårighetsgrad. Det är fortfarande komplexitet och utmaning som tilltalar mig så det innebär att jag nu för tiden sällan fastnar för trippel A spel utan mer kör Nischade spel och RPGs. Grind skrämmer mig inte, väl designat är det tvärt om en njutning

Så ja, jag känner att spel dummas ned för att passa en större massa för att därigenom dra in mer slantar. Spel gick från att vara en konstform till ett dussin uttryck för marknadsekonomin.

Kikar man på historiken för MMOs så kan man även se den här trenden spela upp sig live på redan släppta spel. SWTOR och ESO till exempel som är nog nutida exempel för att folk skall ha en koppling till dem hade en mycket högre svårighetsgrad och var mer komplexa vid launch. När det sedan inte fick de intäkter de önskade så dummades spelen ned och gjordes enklare. Inte bara spelsystemen utan de gick även igenom befintliga maps och trivialiserade allt innehåll så det i princip blev omöjligt att förlora en fight. De hade fått feedback att det var för svårt för solo spelare utan tidigare erfarenhet av spel att fisa igenom allt content på en eftermiddag direkt ur lådan.

Vi kan se samma trend inom nästan samtliga tidigare MMOs. Där man under Everquests era i princip behövde en grupp för att lämna staden om man inte var jäkligt duktig, allt annat var livsfarligt. Gick till att alla "trösklar" skulle bort så sammarbetsmoment i spelen blev en sekundär aktivitet och MMOs gick från RPGs till ThemeParks för solospelare där aktiviteter skall väljas från hyllan i form av quest hubs. Så termen "ThemePark MMO" föddes. WoW är en av huvudorsakerna till att det blev som det blev

Age of Conan, alla damage types togs bort i samband med neddummningen för det ansågs för komplext för folk att behöva tänka på monsters svagheter och styrkor samt sin egen utrustnings svagheter och styrkor. Ett exempel av många på neddumning av spelsystem. Det räckte inte med att allt befintligt content trivialiserades så man inte skulle ha någon risk att dö.

A secret World, ansågs för komplext så när A secret world Legends släpptes så kunde man inte längre kombinera färdigheter från flera vapen (klasser) när man skapar en build utan man var bunden till ett linjärt träd för det vapen man valde utan möjlighet till flexibilitet. Character progression systemet var ett av det spelets styrkor innan legends. Även innehållet hade dummats ned på klassiskt sätt. Striderna kunde förr lösas på flera sätt beroende på vilka förmågor du kombinerade. Nu var det gammal hederlig "tank and spank" Tryck på Space och vänta på att HP bar går ned till noll.

Förr så var det resan som var det viktiga i MMOs. Idag så är det det mytomspunna "endgame" som hägrar allt annat är en transportsträcka.

Listan är lång. Under tiden detta spelats upp för öppen ridå för alla att se på MMOs så har det även skett för single player spel, men då från ett spelsläpp till ett annat.

När det gäller spel så var mycket bättre förr

Spelen var snarare sämre förr men man var mer lättimponerad som yngre.

Kort svar, nej

På tal om svåra spel,

Jag tyckte det var roligare när spelet inte "höll dig i handen" hela tiden och gjorde saker så uppenbara.

Jag har klarat ut Solomons key med quick save. Det spelet blir faktiskt roligare av den funktionen enligt mig.

Vissa spel ska vara svåra på rätt sätt. Hollow knight är ett exempel samt Souls spelen att det blir lättare när man lär sig bemästra spelmekaniken.

Vad jag ogillar är när spel är svår pga dålig styrning exempelvis zelda skyward sword.

En del spel passar som lätta, men hjärndöda spel som är linjära och utan utmaning eller att man är odödlig är inget för mig, kanske passar 5 åringar.

Man får också räkna med att det finns MYCKET fler spel och spelutvecklare idag. Det är även enklare att utveckla spel.
Så på grund av detta kommer det tyvärr mycket skit också. Där pengar och vinst är en stor dragkraft.
Detta började redan tidigare inom filmindustrin.

Men det finns guldkorn bland allt skit.

Vi måste också våga oss bort ifrån alla AAA spel/utvecklare.

Jo, jag har generellt väldigt svårt att fastna för förenklade spelsystem som många av dagens spel har.
Ett modernt RPG som The Outer Worlds, som dock i princip inte innehöll någon strategisk karaktärsutveckling öht. att jämföra med äldre RPG:s, utan i princip var ett FPS med några simpla rollspelsinslag. För att locka berömda "breda publiken". Nej, jag har svårt att gå från komplexa spelsystem som tar tid att bemästra, till i princip halvt självspelande system som bara är för syns skull. Jag tröttnar och slår på en såpopera istället. Samma tankeverksamhet..