Besviken på Dear Esther
Eftersom att "spelet" fått så bra betyg så tyckte jag det ändå var dags att spela det. Men redan efter några minuter fick jag ont i huvudet. Texturerna upprepas på så många ställen att ögonen blöder .. och när jag väl märkt det var det omöjligt att inte hitta alla upprepningar om och om igen. Samma sten på marken .. samma sprickor i betongen, samma cigarettpaket på golvet ... 100 gånger om .. Ett tag försökte jag stirra mitt på skärmen med suddig blick för att inte lägga märke till allt. Men det största felet är att spelet är gjort just för att man ska se sig omkring och titta på omgivningarna. Styrningen går medvetet långsamt och det känns som att man rör sig i genom sirap. Berättarrösten är okej men det den historia som förmedlas säger mig ingenting. Kanske är det tänkt att man själv ska fylla i luckor och fantisera ihop vad som händer men, nä, det faller bara. suck.
Ja, det är ju tyvärr inget spel, det är bara en "resa" som man ska följa med på.
Jag tyckte det var värt det den timme det tog.
Grottorna var fantastiska.
Dear Esther är ju inte mycket till spel. Det är mer som Lustiga Huset i nöjesparker: en märklig liten upplevelse som en del gillar och andra inte. Kvalitén på grafiken kan jag väl hålla med om är lite sådär på vissa punkter..
A casual stroll through a lunatic asylum shows that faith does not prove anything. -- Friedrich Nietzsche
Det jag framför allt uppskattar med Dear Esther är att det i princip är en visuell, interaktiv dikt som ändå har lyckats få oerhört mycket uppmärksamhet. Och en riktigt bra dikt kan aldrig tilltala alla.
Det jag framför allt uppskattar med Dear Esther är att det i princip är en visuell, interaktiv dikt som ändå har lyckats få oerhört mycket uppmärksamhet. Och en riktigt bra dikt kan aldrig tilltala alla.
Väl sagt och väldigt bra ordval! Stämmer mycket bra som beskrivning på Dear Esther.
Motivator's Lifestyle. Athletic Martyr. Build your own foundation.
