Det märks att många tonsättande kreatörer inom film-, serie- och spelbranschen växte upp under 1980-talet, ett decennium som på många sätt också var födelseplatsen för den interaktiva underhållningsbranschen. Stranger Things är bara ett av många exempel på hur kassettband, pudelfrisyrer och synthmusik gjort comeback. Krydda detta med Machinegames känsla för att berätta en alternativ historia, där tyskarna vann det senaste världskriget, och du har tonen i Wolfenstein: Youngblood. Det är en fristående fortsättning som utspelas efter den mer eller mindre bekräftade trean, och närmare 20 år efter händelserna i The New Colossus.

Machinegames har hela tiden sett sina Wolfenstein som en trilogi. Men det hindrar dem inte från att göra avstickare, såsom prequelberättelsen The Old Blood och årets Youngblood, där co-op och Arkane Studios-byggda banor är de stora dragplåstren. För BJ Blazkowicz har försvunnit, vilket får hans 19-åriga tvillingdöttrar Jessica och Sophia att bege sig till det fortfarande nazikontrollerade Frankrike. En berättelse om både syskonkärlek och deras första möte med nazister de bara hört berättelser om.

"Att vara lätt på foten har dock aldrig varit min melodi"

Om du inte har en polare att lira med kommer den syrra du ratar att kontrolleras av AI, vilket såklart får många varningsklockor att ringa. Det, tillsammans med hissar, sägs vara en av de svåraste utmaningarna i spelutveckling, varför många väljer att fuska. Göra kompanjoner odödliga och förse dem med gummikulor så att de inte ska ta stjärnglansen från spelarens prestationer. Andreas Öjefors, senior game director på Machinegames, säger under en pratstund att de testade massor av olika varianter, däribland ovan nämnda, innan de hittade en bra balans. Din syrra kommer att vara lika delaktig i striderna som du och målsättningen är enligt Öjefors att skapa en känsla av medberoende – hjälper ni inte varandra kommer båda att stryka med. Och det märks.

Jakten på farsgubben tar döttrarna till Paris, i ett Europa som fortfarande kontrolleras av nazisterna. I vårt smakprov ska vi hitta den franska motståndsrörelsen och bevisa för dem att fäblessen för mord går i släkten. Ett av uppdragen tar oss upp bland molnen på jakt efter en högt uppsatt officer med en zeppelinare som bas. I ett annat besöker vi gränderna i Paris. Precis som i de tidigare spelen är smygande en fungerande taktik och systrarna kan bland annat låsa upp förmågor som ger deras power armor optiskt kamouflage under begränsad tid. Att vara lätt på foten har dock aldrig varit min melodi så jag, och min finska medspelare, gör bara halvhjärtade försök att ta oss fram på ett stillsamt sätt. Sedan börjar kulorna vina. Och de viner ordentligt.

Medan BJ ofta kändes som en enmansarmé är utmaningen för döttrarna verkligen kalibrerad för två. Fiender är lite mer bepansrade utom på särskilda ställen, vilket borde glädja träffsäkra spelare. Samarbetar man inte tar det ganska lång tid att få ner medelstora fiender, som sällan ger sig utan rejäl fight. Systrarna kan dock återuppliva varandra men skulle du inte hinna fram i tid finns det en extralivsaspekt, en resurs du helt enkelt plockar på dig. Därför är det inte helt kört förrän alla liv är förbrukade och ni båda biter i gräset samtidigt.

Oavsett vilken syster du spelar kommer du att genom ett färdighetsträd kunna skräddarsy hur just du vill spela, oavsett om du satsar på akimbo-mörsande eller smygande. Min kollega låste upp det förstnämnda medan jag valde att testa möjligheten att bära spelets tyngre vapen, som den där laserkanonen som kan ha ett av 10-talets härligaste ljud.

Demonstrationen känns mer klassisk Wolfenstein i sin design, det vill säga rakt på sak med vissa passager med goda flankeringsmöjligheter. Vi fick alltså inte testa Arkanes bidrag – de mer öppna områdena – vilket är synd. Co-op i all ära men, om det var något som skavde mellan mig och The New Colossus var det just bandesignen.

Fotnot: Wolfenstein: Youngblood släpps till pc, PS4 och Xbox One den 26 juli.