Clive Barker, en känd brittisk skräckförfattare, har gett sig in i spelbranschen för första gången. Många trodde att han enbart skulle hjälpa försäljningen genom att sätta sitt namn på produkten, men har istället fördjupat sig i utvecklingen och satt sin egen prägel på spelet.
Spelaren tar rollen som Patrick Galloway, en irländare som kämpat i första världskriget och sett många konstiga saker under sitt liv. Jeremiah, den sista ättlingen i familjen Covenant, har bett Patrick återgällda en gammal tjänst - genom att hjälpa honom undersöka vad som har tagit död på hans fyra syskon. Ganska snart visar det sig att skräckhistorierna, som omgärdat huset där syskonen omkommit, kanske inte är helt ogrundade i alla fall?
Mycket av skräcken som utvecklarna försökt skapa baseras på samma tankesätt som många filmskapare använder sig av: Det du inte ser, är det som du är mest rädd för. Istället för att släppa lös en mängd monster så har de sett till att man ibland kan gå ganska långa sträckor utan att möta något. Men tack vare de skrämmande miljöerna och läskiga ljuden är man ändå på helspänn under tiden. Med Clive Barkers hjälp lyckas de bygga upp den rätta stämningen, där du ständigt oroar dig för att något skall vänta på dig bakom nästa krön?
Vapen
Patrick har till en början bara tillgång till sin pistol som han burit med sig sedan världskriget, men får man snart nya vapen som hagelgevär, molotovcocktails och en del mäktiga vapen från forna tider. Dock tenderar man att föredra en viss sorts vapen, eftersom de flesta i stort är lika bra, men används olika. Pistolen är till exempel bra på längre avstånd på grund av träffsäkerheten, men blir man överrumplad av flera fiender föredrar man nog hagelgeväret eller en lie.
Även om Patrick försöker framstå som om han inte riktigt tror på det övernaturliga, har han själv tillgång till några magiska krafter. Först en bit in i spelet får man krafter som kan orsaka ordentlig skada, men innan dess har man tillgång till framför allt en intressant trollformel. På vissa ställen under spelet kommer du höra en spöklik röst viska Scrye eller Look vilket betyder att du skall använda din Scrye kraft. Den tillåter dig att se in i andevärlden och ibland tillbaka i tiden. Dessutom kan den hjälpa dig att lysa upp mörka platser. Mer intressanta trollformler dyker som sagt upp senare, som till exempel möjligheten att få de monster du dödat att leva upp och kämpa för din räkning.
Fiender
Man möter en ganska spridd skara av fiender, allt ifrån häxor och skelett till pirater och 1600-tals munkar. Även om det t.ex. är stor skillnad mellan de ockulta fienderna och munkarna så finns det tyvärr ganska få olika fiender. Hela banor kan bestå av en eller två olika sorters fiender. Även om de är utplacerade bra och används på ett utmärkt sett så kan det bli något enformigt.
Jag har aldrig själv älskat konceptet med ?bossar?, i alla fall inte sen jag slutade spela nintendo och andra konsolspel. I Undying kommer man dock på vissa banor få möta något som får ses som bossar, nämligen Jeremiahs döda syskon. Tur nog har de lyckats bra med att placera in dem i storyn, vilket gör att mötet med dem känns ganska naturligt, om nu ett ord som naturligt passar in i ett spel som detta.
Grafiken och motorn
Eftersom Undying är baserad på Unreal motorn får man givetvis höga förväntningar på grafiken. Även om det finns en del spel med ännu vassare grafik, lyckas utvecklarna utmärkt med att använda grafiken och en bra bandesign för att uppnå den rätta stämningen i spelet. Tyvärr märks det ibland att de försökt få ut mer ur grafikmotorn än vad den egentligen klarar. På stora öppna ytor så kan det hacka rejält, t.o.m. på en P3 933 med Geforce 2 GTS som var vår testdator. Dock är sådana platser sällsynta, och man kan oftast utan större problem ta sig vidare till lite mindre öppna platser som ger en högre framerate.
Slutord
Undying är ett av de få spelen som jag personligen upplever som skrämmande på sina ställen. Speciellt om man sitter sent på kvällen eller natten och spelar, vilket jag starkt rekommenderar att man skall göra. Det är troligtvis mycket Clive Barkers förtjänst att spelet har en sån bra blandning av skräck och äventyr, vilken gör att det inte är lika otäckt som Alien vs Predator, men ändå mer nervkittlande än ett vanligt shoot?em?up.
Även om Storyn, grafiken och själva spelandet är riktigt bra så har tyvärr Undying sina problem. De flesta är motorrelaterade, som t.ex. att banorna längre in i spelet tar rejält lång tid att ladda, och som nämnt innan så kan framraten gå i botten på stora öppna ytor. Unreal motorn skiljer sig från andra grafikmotorer genom att ofta läsa in nya bansektioner, men då ladda dessa desto snabbare. Att då behöva vänta upp till 20 sekunder är rejält frustrerande.
Men på det stora hela är Undying ett av de bättre skräckspelen, och framför allt ett av de få bra spelen som släppts efter jul. Vill man ha ett bra och spännande singelplayer-spel är Clive Barkers Undying ett utmärkt val.
