Det var med en viss nyfikenhet jag installerade Serious Sam. Croteam, utevecklarna bakom spelet, inte är alltför kända, och spelet har dessutom ofta kallats ett lågbudgetspel. Men varför har då Serious Sam fått så mycket uppmärksamhet den senaste tiden? Intresserad av att få veta vad ett modernt shoot’em’up enligt gammalt recept hade att ge, satte jag igång att spela.

Storyn innehåller ungefär vad man kunnat vänta sig av ett gammalt shoot’em’up-lir, näst intill obefintlig med andra ord. Efter att ha upptäckt en uråldrig högteknologisk civilisation under Egyptens pyramider, får människan tillgång till teknik som för henne över hela galaxen. Men en ännu äldre ras dyker upp och börjar kriga mot människorna som inte har en chans. Tillslut är enda chansen att skicka Sam ”Serious” Stone tillbaka i tiden för att stoppa det hela innan det ens börjat. Och inte så oväntat tar du rollen som Serious Sam som ensam skall stoppa alla universums fulingar.

Hela spelet utspelas i det antika Egypten, där man besöker gravkammare, tempel och städer. Men man möter knappast de antika egyptierna, utan istället en hord av olika fiender och monster. Allt från huvudlösa kamikaze gubbar till gröna monster och jättar av eld skall man tampas med. Och inte kommer de i små grupper heller, allt som oftast fullkomligt dräller det av fiender. Att bli anfallen av fler än fyrtio monster samtidigt är inte ovanligt, utan tvärtom något man i stort sett får stå ut med titt som tätt under spelets gång.

Alla banor spelas i stort sett på samma sätt, man kommer in i ett stort rum där man i några minuter så får möta våg efter våg av olika fiender, monster och bossar. Sedan öppnas dörren till nästa rum och spektaklet upprepas ännu en gång. Det händer även att man ibland får springa efter nycklar och knappar, men vägen man kan ta till dessa är ganska exakt utstakad, så man har aldrig möjlighet att undvika några strider.

Men är då ett sådant här spel verkligen kul? Ja faktiskt, av någon konstig anledning så finns det en viss charm med att springa runt och skjuta på monster utan att behöva använda hjärnan. Det är möjligt det beror på att man blir nostalgisk och tänker tillbaka på Doom-tiden, men det är faktiskt kul - dock inte särskilt länge. Efter att ha spöat på några tusen fiender och pumpat in raketer i otaliga bossar börjar avtryckarfingret värka och spelet blir ganska trist. Även om man med jämna mellanrum möter nya monster, hittar nya vapen och tar sig till nya banor följer de alla samma mönster. Vapnen blir större och kraftigare, monstren blir större och fulare och banorna blir också de större.

Vapen

Din arsenal av vapen skulle räcka till en mindre arme, vilket är precis vad som krävs med tanke på vad du möter under spelets gång. I början får du klara dig med pistoler och hagelgevär, för att senare få tillgång till miniguns, raketgevär och laservapen. Det sista vapnet som görs tillgängligt är en otroligt kraftig kanon av gammaldags typ, som Sam med lätthet bär under armen. Din arsenal passar alltså riktigt bra in i ett äkta shoot’em’up och man ser snabbt att den är inspirerad av genrens fader, Doom.

Några ljuspunkter

Serious Sam har dock några egenskaper som gör att man orkar spela vidare trots att det kan kännas allt mer monotont ju längre in i spelet man kommer. Den första är grafikmotorn, som något överraskande är riktigt imponerande. Banorna är gigantiska, större än något jag hittills sett och antalet fiender på skärmen är fler än vad jag någonsin tidigare mött. Trots detta klarar grafikmotorn att hantera alltihop utan att slöa ner spelet allt för mycket. På något långsammare datorer kan de stora utomhusscenerna med över femtio monster börja hacka, men med tanke på hur bra grafiken faktiskt är så är det ändå imponerande. Det är just storleken som ibland får en att stanna upp och studera omgivningarna närmare. Gigantiska obelisker, stora oaser och ett och annat gigantiskt monster är något som lockar en att se om det kanske kan komma ännu större och mer imponerande skapelser längre fram, och tro mig - det gör det.

En annan ljuspunkt i spelet är möjligheten att spela tillsammans med ett gäng kompisar mot datorn. Det är få singelplayer-spel idag som stödjer den här funktionen, vilket är ett klart plus i kanten för Serious Sam. Det är mycket roligare att ta sig an de tusentals fienderna med hjälp av några polare, än att göra det hela på egen hand. Dessutom går det att spela fyra personer på samma dator via splitscreen, dock undrar jag om det verkligen tillför spelet något. Självklart finns det även möjlighet att spela mot varandra i en traditionell deathmatch. Upp till sexton spelare kan utkämpa brutala strider mot varandra samtidigt.

Slutord

Innan jag testade Serious Sam trodde jag inte att jag fortfarande skulle gilla rena Shoot’em’ups, då mina favoritspel idag är spel som Deus Ex och Thief - som båda kräver strategi, taktik och finess. Men det är kanske på grund av att jag nästan bara spelat sådana spel på sistone som gör att jag faktiskt gillade Serious Sam. Den imponerande grafikmotorn gjorde också sitt för att öka motivationen genom hela spelet. Dock ska titeln definitivt inte höjas till skyarna. Det är ett spel som är kul att spela igenom en eller två gånger, och efter några timmar i multiplayer så är man ganska nöjd. Det sistnämnda har dock utvecklarna förstått, och därmed valt att sätta priset relativt lågt. Har man alltså några hundringar över och gillar spel i stil med Doom, kan det faktiskt vara värt att köpa Serious Sam. Ett råd är dock att först testa demot för att se om monsterslakt ligger en i smaken.