När jag först fick nys om The Thaumaturge kände jag mig genast intresserad. Den polska utvecklaren Fool's Theory – startad av gammalt CD Projekt-folk – har sedan tidigare ett annat rollspel i bagaget: Seven. En brokig, buggig men välskriven historia där jag kände att det fanns potential för så mycket mer. Sedan dess har studion samlat på sig erfarenhet och stöttat Larian i utvecklingen av Divinity: Original Sin 2 och Baldur's Gate 3, och man har dessutom fått ansvaret för remaken av första The Witcher.
"Stöttat utvecklingen av Divinity: Original Sin 2 och Baldur's Gate 3"
Med det i bakhuvudet bör det då inte komma som en överraskning att The Thaumaturge har ett helt annat djup än vad Seven hade, men likväl fann jag mig förvånad över hur uppslukande 1905 års Polen faktiskt är. Det är nämligen här större delen av spelet utspelar sig. Det är fortfarande ett isometriskt RPG som är grunden, men där Seven lade fokus på spelmekanik är det snarare berättandet som är navet. Jag ikläder mig rollen som Wiktor Szulski, en thaumaturg – det "svenska" namn jag väljer att ge spelets lite annorlunda form av magiker. I realiteten associeras ordet med mirakelarbetare, men det vi har här är något annat. Det är inte en direkt spegel av verkligheten vi befinner oss i, utan ett alternativt universum där övernaturliga väsen och annat är betydligt mer verkligt.
Som thaumaturg har jag förmågan att få insikt i folks tankar och känslor bara genom att undersöka min omgivning. Ett vanskött halsband vittnar om förlorad kärlek, medan sättet någon slagit på en boxningssäck ger mig inblick i någons personlighet och sinnesstämning. Det är allt som oftast välskrivet och indragande. Denna förmåga gör mig dessutom inte bara till en effektiv detektiv utan även en fruktad figur för dem med något att dölja. Och hemlisar råder det ingen brist på i Warszawa. Fool's Theory har på ett effektivt sätt vävt in Wiktors mer personliga handling kring hans egen familj och hans roll som thaumaturg med den begynnande revolutionen i det rysskontrollerade Polen. Välkända historiska figurer som Rasputin förekommer flitigt, liksom mindre (i alla fall för oss svenskar) kända individer som Georgi Skalon och Wanda Krahelska.
"Det är en ganska snårig historia – på ett positivt sätt!"
Det är en ganska snårig historia – på ett positivt sätt! – med många vändningar och utvecklingar där jag själv får möjligheter att dels utveckla Wiktor som person, dels påverka narrativet. The Thaumaturge är en titel med mycket läsande och dialoger, och även om jag på förhand var mer lockad av det jag sett från spelmekaniken och striderna är det manuset som är det stora utropstecknet. Därmed inte sagt att striderna är dåliga. Som thaumaturg har jag den unika förmågan att kunna "tämja" salutorer. De som i denna värld är roten bakom all folktro kring demoner, onda andar och dylikt. Normalt sett kan en thaumaturg bara tämja en salutor under sin livstid. Vilda salutorer livnär sig på folks lidande och negativa känslor och är notoriskt svårhanterade, men med hjälp av Rasputin har Wiktor förmågan att samla på dessa, likt obehagliga Pokémon. Detta blir även en narrativ krok, då Wiktors strävan att fånga salutorer gör honom alltmer insnärjd i politiska intriger.
Det grafiska är delikat, även om animationerna lämnar en del att önska.
Striderna är ett pussel, med Persona-vibbar.
Wiktor är vass i strid, men också med tungan.
Med dina förmågor blir en enkel dörrkarm så mycket mer.
Beslut, beslut...
Det är bra att se möjligheter snarare än hinder, har vi hört.
Välkommen till Warszawa.
Rent krasst innebär salutorfångandet att Wiktor är en vass jäkel när det kommer till handgemäng, då salutorerna stödjer honom i strid. Systemet påminner ytligt om Persona-spelen; jag kan fritt välja vilken salutor som ska hjälpa mig, men bara en kan aktivt delta åt gången. Striderna i sig är turordningsbaserade och simpla till en början men utvecklas en del allt eftersom. Fortsatt levlande ger mig tillgång till nya förmågor och en mängd olika uppgraderingar som kan matchas hur man vill med olika förmågor för att skapa olika builds. Dessa förmågor består exempelvis av snabba slag, eller långsammare slag som hamnar längre bak i turordningen men gör mer skada. Eller så kan det handla om buffat/dubbar, och så vidare. Det är oftast ganska underhållande, men striderna är lite för många till antalet sett till djupet i mekaniken. Det är när fokus ligger på det narrativa som The Thaumaturge skiner.
Wiktor har en förmåga att hamna i slagsmål av de mest besynnerliga anledningar, och jag hade tröttnat på de (oftast ganska enkla) striderna innan vägs ände. Vidare är detektivarbetet man sysslar med väldigt banalt rent spelmekaniskt – aktivera ditt sjätte sinne (like witcher-sense eller Batmans grej i Arkham-spelen) och hitta upplysta föremål. Klicka därefter tills du hittat tillräckligt många. Det påminner om Alan Wake 2:s detektivarbete: visuellt och tematiskt tjusigt men ganska menlöst spelmekaniskt. Det starka manuset lyfter dock undersökningarna.
"Sidouppdrag som till en början verka simpla växer likt dem i Witcher-spelen"
Något som inte hjälper är det väldigt varierade röstskådespelet. Olika karaktärer tycks kunna ha mer eller mindre vilken dialekt som helst. Även fast den stora merparten av karaktärerna är polska är det bara vissa som talar med brytning. Andra snackar som amerikaner eller britter, och övertygar sällan. Det, kombinerat med dåliga karaktärsanimationer (i en annars visuellt tilltalande upplevelse med fina miljöer och detaljrikedom), påverkar. Inte minst är Wiktor Szulski själv försatt med en förbryllande släpande, sluddrande röst som ofta får honom att låta direkt löjlig. Synd, då karaktären i sig är något av en force majeure.
Men det här är på det stora hela ganska små klagomål. The Thaumaturge är i regel ett väldigt kompetent, indragande rollspel som hela tiden uppmuntrar till att ta egna initiativ och utforska. Sidouppdrag som till en början verka simpla växer likt dem i Witcher-spelen och är ofta lika komplexa och minnesvärda som huvudnarrativet i sig. Alla sätt att påverka vad som händer uppskattas verkligen. Inte minst då det sällan handlar om gott och ont. Allt som allt törs jag påstå att 1905 års Warszawa förmodligen aldrig varit ett mer lockande resmål.
Fotnot: The Thaumaturge är släppt till pc. Spelat med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB RAM. Det släpps senare till PS5 och Xbox Series.
