"Det dröjer inte länge innan den sagolika inramningen tyngs ner av ett mörker"
Låt mig ta dig tillbaka till år 2013. Prinsessan Madeleine får sin Chris O'Neill, Disneys blivande kassako Frost har premiär i USA, och påve Franciskus svärs in i Vatikanen. Det släpps ett visst debutspel också: Brothers: A Tale of Two Sons. Det blev filmregissören Josef Fares startskott som spelskapare, och belönades med både priser och fina recensioner (fem av fem från FZ!). Det talades om ett engagerande pusseläventyr som både underhöll och berörde. Nu är det dags igen. Att släppa uppfräschade nyutgåvor av gamla titlar är en ständigt pågående trend i spelvärlden.
Har Brothers lyckats stå emot tidens tand eller är detta bara gamla nyheter i ett nytt fodral?
Äventyret inleds i en liten kustby bestående av små pittoreska trähus. Solen skiner, träden är knotiga och proportionerna överdrivna på ett sätt som får tankarna att vandra till Peter Molyneuxs Fable-universum. Det dröjer dock inte länge innan den sagolika inramningen tyngs ner av ett mörker. Vi möter de två protagonisterna, ett brödrapar bestående av en storebror och en lillebror. Deras mamma är död och nu har pappan dragit på sig en allvarlig sjukdom. Den första uppgiften blir att skjutsa fadern i en vagn till en klok farbror i byn och efter undersökningen förklarar gubben att han inte rår på åkomman utan rätt medikament. Storebrodern får en skriftrulle där det framgår vad bröderna behöver hämta för att deras far ska överleva. Målet är tydligt: de måste hitta botemedlet, kosta vad det kosta vill.
Med en skock fårskallar kommer man långt.
På något vis känns vattnet blötare än för elva år sedan.
Miljövariationen är stor. Jättestor!
Som en saga.
Berättelsen tar fart och syskonparet ger sig ut i världen – och vilken värld det är! Fäbodsidyller med stänk av gult och blått blandas med mörka vargskogar. Vi rör oss genom trolsk underjord till svindlande höga bergspartier. Det råder verkligen ingen brist på variation och allt presenteras i ett lagom intensivt tempo som gör att man aldrig tröttnar på att ta in sina omgivningar.
Men variationen och takten begränsas inte till miljöerna utan sträcker sig vidare in i själva spelet som ständigt återuppfinner sig självt. På sin resa stöter syskonen på en hel rad olika kreativa pusselutmaningar. Tidigt får man hjälpa dem att fly från en ilsken hund genom att växelvis dra till sig jyckens uppmärksamhet. De hjälps åt med bära otympliga objekt. Lillebror kan slinka genom smala passager medan storebror är stark nog att dra i tunga spakar.
Upprepningen hålls till ett minimum och när en mekanik avhandlats är det inte alls säkert att du ser den igen. Kontrollmetoden har också en unik twist där du aktivt kontrollerar de båda bröderna samtidigt. Höger joystick och trigger är reserverade för lillebror och motsvarande på vänster sida kontrollerar den äldre brodern. Ett upplägg som ger upphov till många snillrikt konstruerade små utmaningar som alltid känns innovativa och varierade. Vill man så går det (numer) att spela två stycken tillsammans kooperativt och då kontrollerar man en broder var, men jag skulle vilja påstå att man bör spela detta ensam. Mest för den unika kontrollösningen men också för att man ska kunna fokusera på berättelsen och brödrarelationen.
Originalet utvecklades alltså av svenska Starbreeze under ledning av Fares medan remaken tagits fram av den Milanobaserade studion Avantgarden, och det märks att restaureringen är gjort med omsorg. Den omedelbara skillnaden är den uppgraderade grafiken. Alltsammans är numera uppbyggt i Unreal Engine 5 och de nya ljus- och eldeffekterna är oerhört tjusiga. Nätterna är mörkare, solen ljusare, vattnet blötare, animationerna mer levande, och vissa partier bra mycket läskigare. Animationerna är också mer följsamma och mellansekvenserna mer filmiska. Vi ska inte heller glömma den nyinspelade musiken. Samma välkända toner ljuder nu i ett magiskt orkesterarrangemang som gör oerhörd skillnad för inlevelsen.
"Nätterna är mörkare, solen ljusare, vattnet blötare, animationerna mer levande"
Förutom den uppdaterade grafiken och musiken har också vissa pussel justerats, något som innebär att några av dem kräver lite mer precision än förut. Det fungerar fint till min pc men tyvärr lyckades jag inte få det att lira bra på Steam Deck – vilket hoppeligen kan lösas med nån uppdatering. Vad jag önskar att de faktiskt sett över till remaken är den talade dialogen. För precis som i den ursprungliga versionen så snackar alla någon sorts hittepå-språk. Innebörden går visserligen fortfarande fram, men när figurerna gastar obegripligt till varandra tappar de mig litegrann.
Ljuseffekterna är tjusiga och sätter stämningen.
Att vika av från vägen kan löna sig – till exempel med kaninklappning.
Från de djupa gruvorna...
...till höga berg.
I sin helhet är Brothers-remaken en välsmord, känslomässig bergodalbana som tyvärr känns lite kort. Utan att fastna någonstans rullade eftertexterna efter ungefär tre timmar och jag vill ha mer. Man kan tro att det är den magiska inramningen och den starka berättelsen som är spelets främsta styrka, men jag vill påstå att den verkliga storheten ligger i hur det är upplagt och planerat. En vis man sa en gång "Content is king, but pacing is queen, med betydelsen att variation samt det tempo saker introduceras i är minst lika viktigt som själva innehållet. Fares pärla är konstruerad på ett snillrikt sätt där ingenting upprepas mer än vad som är nödvändigt. Något som gör att man aldrig blir uttråkad och inte heller vill att det ska ta slut.
Är det en nödvändig remake? Kanske inte nödvändig, men varmt välkommen. Avantgarden har förvaltat arvet väl och förhoppningsvis kommer det leda till att fler får uppleva Josef Fares genombrott som spelkreatör. Det är också ett bra exempel på hur en skicklig spelskapare inte nödvändigtvis behöver fostras inom industrin utan kan komma med nytänkande instick från vänsterflanken. Då kan magiska saker ske. Då kan ett spel som Brother skapas.
Fotnot: Spelet släpps 28 februari till pc, PS5 och Xbox Series X|S. Pc-versionen testad med Intel Core i7-12700H, RTX 3070 Ti, 16 GB RAM.
