Vad är det med för mänsklig programmering som kickar igång när man blivit mosad av samma gigantiska monster tio gånger i rad? Som gör att hämndbegäret och beslutsamheten växer för varje gång jag biter o gräset. För helt ärligt, Code Vein är ganska långt ifrån den typen av spel jag njuter mest av. Ändå ger mig vampyr-Dark Souls mig blodad tand.

Det börjar snällt. Jag och Louis (som en andra spelare kan coop-styra) befinner oss av okänd anledning på en liten klippavsats. Så fort vi beger oss ner möter vi monstruösa fiender, alla med sin egen stil och typ av attacker. Det finns en skarp tydlighet i att en lång kille med lie har en livsfarlig räckvidd på sina attacker, som exempel.

Jag dör första gången när jag övermodig drar på mig tre fienders uppmärksamhet och mina kvicka actionrullningar inte räddar mig, snarare tumlar jag in i skrevet på något kråkliknande som verkligen inte gillar min närgångna approach. Likt Dark Souls finns det sparkpunkter i spelet, mistlar, men designgänget tyckte nog att jag borde överleva mer än 100 meter på bergsstigen.

Förutom lätta och tunga attacker finns det flera krafter att tillgå men de kostar resurser du plockar på dig. Du kan bära totalt tio och måste därför välja mellan till exempel snabba avståndsattacker eller kraftigare hugg. Trots att det är knepigt att få till sådana saker i stridens hetta märkte jag ganska snabbt att det var skillnaden mellan liv och död.

Efter ett tiotal fiender kommer jag till en större plattform, tyvärr befolkad av en jättefläskig monstertant med en klubba med mitt namn på. Jag döper henne till Bertha. Hon verkar njuta stort av att döda mig och innan jag hittar en mistel runt hörnet och måste börja om från början efter varje död, byggs frustrationen upp.

Det Code Vein och andra Souls-spel gör så bra är att förlägga skulden på spelaren. Det känns aldrig orättvist att dö, det är mitt fel som inte reagerade snabbare eller blev girig med svärdshuggen. Men visst, när jag äntligen lyckades fimpa Bertha med några millimeter av hälsomätare kvar och blir dödad av ett annan fjantigt monster vill jag slänga kontrollen i backen. Kanske mula den foten.

Men jag gör inte det (blir så konstig stämning på pressvisningen) utan inser att Dark Veins vampyrduo kanske bara förtjänar en bättre spelare än mig.