Skjut dem i ansiktet tills de dör. Det skulle kunna vara den enda texten på Destiny 2:s fodralbaksida. “Höhö, precis som alla andra actionspel då” säger du självsäkert och medan du har en poäng är det faktiskt förvånande hur pass simpel spelmekaniken är i Bungies i övrigt överdådiga uppföljare. Förutom vid några korta passager med plattformsskuttande som utmaning är det sällan mitt finger lämnar avtryckaren.

Destiny?

Quake?

Jag vill poängtera att detta inte på något sätt gör Destiny 2 till ett dåligt spel, för många är detta snarare en bonus, men jag har lite svårt att bli superengagerad i striderna. De saknar finess och fastän man möter en rad olika fienderaser, med egna subgrupper, så kräver de aldrig något mer än olika mycket skott. Helst mitt i plytet då det gör mer skada, vilket pedagogiskt visualiseras med gula istället för vita skadesiffror.

Visst, det är enklare att ta ner sköldar med en viss typ av vapen och du har en arsenal bestående av såväl revolvrar som automatkarbiner, lätta kulsprutor och energivapen. Men variationen i hur du bekämpar fiender stannar vid vilken bössa du greppar. Vid ett tillfälle började jag nästan garva då havet av fiender som kom emot mig förde tankarna till Serious Sam.

Bungie har dock skalat ner de allra mest repetitiva passagerna. I ettan kunde en bossfight bestå av samma tre fiender, i tre olika omgångar. Nu kanske det bara är två. De verkar också ha förstått att det inte går att göra ett seriöst rymddrama när man samtidigt låter sina spelare utföra dans-emotes. Denna gång stannar det allvarliga i att stordummingen har ställt in siktet på sitt supervapen mot vår sol.

På många sätt är Cayde, som fick väldigt skarpt fokus i alla trailers inför släppet, en förlängningen av spelaren själv. Han skämtar om allt, tar inget på allvar och njuter av att skjuta fiender med sin brinnande pistol. Du stöter också på sarkastiska AI-röster, forskare som är roliga i sin torrhet och fastän inte Dinklebot är din konstanta följeslagare finns där utrymme för lite humor som inte baseras på trött röstskådespeleri.

Destiny 2 blir också som bäst när du inte tar det så allvarligt, utan istället går all in i skjutandet och hämtar kaffe under mellansekvenserna. Redan efter den första halvtimmen öppnar spelet upp sig och du kan mer än gärna bjuda med en vän genom kampanjen som likt tidigare tar dig till en handfull olika planeter i galaxen. “Är det No Man’s Sky?” frågade Jocke när han tittade in i spelrummet och jag kan förstå varför. Bungie leker mycket med färger för att särskilja de olika miljöerna och designen är ofta fantastisk, trots att texturerna inte riktigt gör dem rättvisa.

Favoriten än så länge är den lika gigantiska som övergivna forskningsstationen som likt en oljerigg står mitt i ett ilsket hav. Vissa av vyerna Destiny 2 bjuder på skulle lätt kunna bli tavlor och du uppmuntras att insupa dem och inte bara rusa igenom till nästa uppdrag. Särskilt då du inte längre får tillgång till den futuristiska motorcykeln på samma enkla sätt som tidigare.

Även European Dead Zone bjuder på rejält snygga omgivningar bland rostiga och övergivna rester av det samhälle som fanns där förr. Resterna av mänskligheten kraftsamlar vid en gammal bondgård, den sociala mötesplatsen. På postkontoret kan du återfrå utrustning du kanske råkade missa på det senaste uppdraget eller betala riktiga pengar för kosmetiska ting, något som sporrat till hätska diskussioner på forum senaste veckan.

Vid det här laget börjar jag närma mig slutet på kampanjen, efter sisådär 8-9 timmars speltid där jag fokuserat på huvuduppdragen men också testat ett par sidospår. Precis som i föregångaren blir det spontana fighter ute i världen titt tätt, där du sluter upp med lite främlingar för att skjuta massor på en extra tålig fiende.

För de många är detta dock bara en transportsträcka för att börja härja i pvp-läget eller de lite tuffare strike- och raiduppdragen som ger extra bra utrustning. Jag hann köra en strike i morse, blev inte superimpad av slutstriden, och ser fram emot att testa nästa veckas raidpremiär.

Det är också efter det som betyget kommer.