Du vaknar upp i ett grönt rum, desorienterad och förvirrad. Du vet överhuvudtaget inte var du befinner dig. Allt du vet är att något är väldigt fel. Bredvid britsen svävar en svart robot av något slag. Den säger åt dig att ligga stilla. En kall kår genom kroppen på dig när du inser att det inte bara är miljön som är främmande, utan du själv. Du vet inte vem du är, och när du synar dina lemmar ser du att ditt kött fogats samman med metall. Har du alltid varit en cyborg, eller har någon gjort detta mot dig? I så fall vem? Och varför? Vad i helvete är det som försiggår egentligen?
Efter den inledande förvirringen försöker du sätta dig upp. Den svarta roboten blir genast aggressiv och försöker söva dig med kanyler den sticker i dig med sina spensliga metallarmar. Du har inget annat val än att karatesparka skrothögen så att den studsar in i det kraftfält som håller dig inlåst i din cell. Du är fri. Men fri att göra vad? En snabb titt utanför din cell bekräftar dina farhågor. Något är väldigt, väldigt fel här. Längre ner i korridoren ligger en blodig, avhuggen arm. Den är ljusblå, dessutom. Armen har tillhört en aggressiv figur i cellen bredvid dig. När kraftfältet nu är kortslutet kommer han utlunkandes ur cellen. Trots dina vädjanden om att ni bör samarbeta, inte slåss, ger han dig inget val. Efter en kort strid ligger han orörlig vid dina fötter. Du har slagit ihjäl honom med hans egen arm.
Att rundsparka meningsmotståndare in i laser är pragmatisk problemlösning.
#Bioforge sätter tonen direkt från inledningen. Det är ett välbeprövat grepp att låta huvudpersonen lida av minnesförlust, så att karaktären upptäcker sitt öde samtidigt som spelaren gör det, men gjort rätt fungerar det utmärkt. Det är lätt att förstå den stackars ofrivillige cyborgens förvirring, sorg och sedermera ilska över sin situation.
För sin tid var Bioforge ett enormt ambitiöst actionäventyr. Det var tekniskt avancerat, krävde mycket av spelaren och hade skyhöga systemkrav. När jag först spelade igenom det gick spelet i slow motion, så illa fungerade det på min klena 486 med 33 MHz-processor. Ändå spelade jag det, för det var så fascinerande. Tålamodet var så oändligt mycket större på den tiden.
Bara kontrollerna är komplicerade. Striderna kräver ett visst jonglerande, och att ens träffa motståndaren kan vara nog så frustrerande. Du använder num-knapparna för att måtta olika slag och sparkar mot dina motståndare – allt från räkformade robotar till rymdvarelser och cyberdinosaurier. Att du är en tung, klumpig cyborg känns verkligen i kontrollerna. Dina attacker är inte snabba, men de träffar hårt när du väl lyckas.
Mycket kan gå snett i den utsatta tillvaron.
Du har också ett inventory med diverse prylar och vapen att använda vid väl valda tillfällen. I grund och botten är Bioforge ett mer tekniskt avancerat #Alone in the Dark i rymden. Ett oförlåtande äventyrsspel med actionmoment och fasta kameravinklar. Och tankkontroller.
Idag är Bioforge rätt svårsmält och svårspelat. Dels för att det kan vara frustrerande att tampas med kontrollerna, och dels är problemlösningen så sjukt oförlåtande. Gör du saker i fel ordning kan du ha dödsdömt dig för gott. Det finns flera återvändsgränder som tvingar dig att ladda in en tidigare sparfil – eller börja om ifall du glömt att spara med jämna mellanrum i olika filer. Till exempel måste du skjuta ner en trupptransport innan du landar. Missar du det kommer soldaterna obönhörligen att döda dig och du kan inte komma vidare.
[center]En genreöverskridande resa[/center]
Den karga svårighetsgraden ger dock spelet än fantastisk känsla av utsatthet och undergång. Det känns redan från ruta ett som om allt är kört för den stackars huvudpersonen. Mycket av bakgrundshistorien berättas genom olika loggböcker du hittar här och var under spelets gång. De är väldigt välskrivna och du måste själv läsa och luska ut vem som skrivit dem och vilka texterna handlar om. Vem av de som beskrivs är du, till exempel. Det är mycket läsning, men det är värt det för både världen och huvudkaraktären blir så mycket mer levande tack vare de här loggarna. Det här var på tiden innan loggar och dagböcker i spel blev illa skrivet allmängods som pliktskyldigt strösslas ut i snart sagt vartenda spel oavsett hur relevanta texterna i sig är.
När vapenarsenalen är klen duger det gott med en arm.
I takt med att du allt mer upptäcker vem du är så tappar du också kontakten med din mänskliga sida. I början sörjer cyborgen de liv han tvingas ta, men under spelets gång övergår det i ilska och kallsinne. Empatin försvinner i takt med att maskindelen i dig tar över mer och mer. Det är oerhört effektivt att låta spelaren upptäcka sin identitet i takt med att den förloras igen.
Det omedelbara målet är att fly från laboratoriet du befinner dig i, men längs vägen stöter du också på uråldriga rymdvarelser, andra cyborger och inte minst den galne vetenskapsmannen som gjorde ingreppen på dig. Det är en fascinerande, genreöverskridande resa. Både som tidsdokument över en svunnen speldesign, och som rymdopera om identitet. Se bara till att bunkra upp med stora mängder tålamod.
