Nathan Drake var riktigt illa ute. Inte för att han har en fenomenal förmåga att hamna i trubbel utan för att #Naughty Dogs kvalitetstestare måste ha sovit på jobbet. En halvtimme in i spelet är jag nämligen nära att riva ut skivan ur konsolen, bryta den i så många bitar det är fysiskt möjligt och skriva min bästa och mest elaka sågning till dags dato. Visst, jag hatar smygmoment à la Commandos men när jag måste ta mig förbi några simpla museumvakter blir jag upptäckt gång på gång på gång.

Efter en natts vila gör jag en ny ansträngning och klarar det men det krävdes femtioelva försök för mycket. Jag är heller inte helt övertygad om att min lösning var den "korrekta" men skitsamma, jag tänker aldrig spela igenom det igen. Efter en sån fadäs kan det bara bli bättre. Och det blir det. Mycket bättre.

Fy fan va ballt!

Öva in den frasen, du lär yttra den flera gånger

Uncharted 2: Among Thieves är ett spel som staplar "fy fan va häftigt"-sekvenser på varandra som om de vore danska byggklossar. Det är en actionpackad och intensiv upplevelse från allra första början. Jag får till exempel gå ända tillbaka till det första #Half-Life för den senaste gången jag kände en klump i magen av höjdrädsla i ett spel. I Gordons äventyr skedde det på klippavsatserna utanför den numera berömda forskningsbasen. I Uncharted 2 händer det mest hela tiden. Redan i inledningen hänger jag i ena handen över en avgrund så djup att det suger i benen. Så fortsätter det, timme efter timme och det blir också något av en akilleshäl.

Storyn drivs framåt av välregisserade mellansekvenser, men jag kommer på mig själv att flera gånger önska att jag fick utföra det där balla stuntet som spelas upp framför mig. Uncharted 2 lever på att servera en stadig ström adrenalinkickar så när kontrollen tas ifrån mig blir jag snopen. Lyckligtvis är karaktärerna och röstskådespeleriet så bra att det kan förlåtas till viss del. Förutom ögonen, som känns lite livlösa, är de personer du möter väldigt trovärdiga och levande. Det märks att det lagts mycket tid på att fånga mänskliga rörelser vilket resulterar i att jag ibland glömmer att det är ett spel.

Vad är klockan? Kvart över knockmackedags!

Utomhusmiljöerna är fullkomligt makalösa, på det området är spelet utan tvekan ett av de snyggaste som har släppts. Det lyckas kombinera en vansinnig detaljrikedom med en öppenhet som slår det mesta, det finns inte en enda stel laddningsbild i hela spelet. Den generösa färgmättnaden får fotografen i mig att le åt värmen och djupet som strålar mot mig från teven när jag springer igenom täta djungler och sönderskjutna gator i Nepal. Ögongodiset är inte lika sött när du kliver inomhus och en del texturer är lite väl lågupplösta. Det känns också stelt att en skottsalva på ett barskåp inte resulterar i trasiga glas och flaskor år 2009.