Oavsett vilken genre de tar sig an – må det vara racing, plattformskuttande eller fighting – gör Nintendo vad Nintendo alltid har gjort: Hardcore för hela familjen. De lyckas ständigt balansera det bråddjupa med det barnsligt enkla. Och därför har de också ristat in sitt namn i gamla som unga gamerhjärtan.
Med Splatoon försöker de göra något som tills för ett år sedan framstod som helt bananas: en onlineshooter. Efter E3 i fjol var vi dock många som tänkte ”ja, varför inte?” För precis som Mario Kart aldrig kommer vara något Gran Turismo aspirerar inte Splatoon på att bli ett nytt Counter-Strike.
Nintendo gör en onlineshooter. Ur led är tiden.
Och tacka fan för det! Splatoon är sin egen grej. Istället för blodsplatter och utsmetad hjärnsubstans fylls väggarna av bläck i regnbågens alla färger. Och istället för att ha som mål att ha ihjäl det andra laget ska vi måla hela spelplanen i vår teamkulör. Det lag som sätter mest färg på tillvaron vinner.
Många grejer vi tar för givet i shootersammanhang har sin plats: levlande, strävan efter ny utrustning och det där brutala hugget i hjärtat när man sånär vinner en episk färgbatalj. Det går däremot inte att röstchatta vilket kommer vara en liten dealbreaker för vissa. Själv tycker jag det snarare är berikande när jag slipper utsätta mina öron för troll. Tala är silver, men tiga är renaste guld.
Den känsliga rörelsekänsligheten
Den grundläggande mekaniken med fyra mot fyra i ett färgkrig är som du kanske förstår enkel att ta till sig. Men att hitta sina favoritvapen och bli en målarmästare kräver engagemang och tålamod. Det finns flera lysande inslag, så som möjligheten att förvandla sig till en bläckfisk och simma genom sitt egenproducerade färghav. Det gör dig dessutom kamouflerad och på ett litet kick kan du bestiga väggarna.
Å andra sidan kan du inte plaska genom fiendebläck. Då rör du dig, enligt Splatoon-logik, istället trögare vilket gör dig till en enkel måltavla. Att sikta är en baggis, särskilt om du använder dig av – sitter du ner? – gyrosensorn. Den går att stänga av vilket jag av ren reflex gjorde till en början. Men jag kom på mig själv med att sakna finliret i mitt siktande. Så länge en utvecklare inte drunknar i gimmickträsket har rörelsekontroller faktiskt en del fina poänger. Det har visat sig fungera i Uncharted till PS Vita och Nintendo gjorde det själva med briljant handlag i Zelda: Skyward Sword.
Kissemissen Judd är en karismatisk slashas som kvicknar till när matcher ska avgöras.
Men Splatoon minner mig inte om något annat Nintendospel. Det är sin egen grej med en fräsch mekanik. Och den visar sig även fungera lysande utanför flerspelarmatcherna. Så där lagom fördomsfullt såg jag framför mig hur solokampanjen var påklistrad och onödig. Det vore ju inte första gången ett spel med uttalat mulitplayerfokus skulle spricka i solodelen. Eller tvärtom, förstås.
Men även om Nintendo gjort ett gott jobb med flytta fokus från sololäget suger det inte – snarare suger det in mig. Varje bana bjuder på en uppsjö bläckmonster och har sin alldeles unika flärd. Tidigt stötte jag på svampar som växer sig större ju mer bläck jag skvätte på dem. En annan gång rörde det sig om plattformsklassikern propellrar som tog mig till nya höjder. För att inte tala om bossarna som också nyttjar bläckmekaniken på fyndiga vis. Octostomp, för att ta ett exempel, är en stor koloss till kloss vars sida jag tvingades bestiga genom att måla med mitt bläck.
Slumpen väljer din lagfärg. Ibland måste du således dras med chockrosa.
Lika starkt som huvudrätten blir dock aldrig Splatoons aptitretare. Syftet är att lära oss grundmekaniken men när de försöker simulera arenor med AI-kontrollerade motspelare blir det aldrig mer än okej som bäst. Nej, istället riktas blickarna tillbaka mot det ändlösa kulörkriget. Till din hjälp har du arsenal som det typiska maskingeväret som pumpar färg istället för bly och långdistanskanoner. Mest iögonfallande torde vara den enorma rollern som med lätthet färglägger stora områden och gör slarvsylta av fiendebläckfiskar som gömmer sig under ytan.
En liten skuffelse är dock de få kartorna. Nintendo försöker dölja detta genom att var fjärde timme rotera mellan några banorr. Bluffen är dock lätt att syna. Likaså hade jag velat ha fler sätt att spela på. Utöver ”spruta-färg-tills-du-storknar”-läget finns ett slags king of the hill-upplägg där du ska hålla ett särskilt område i din teamfärg under en viss tid. Finfin underhållning, men jag vill ha mer. Nintendo lovar också att fler banor, upplägg och allsköns utrustning är på ingång.
Men redan här och nu är Splatoon en nydanande färgexplosion som håller i längden. Och det är lika lätt att tycka om som det är svårt att glömma bort.
