Alla som någonsin ägt en Xbox av något slag, från den första krysslådan till dagens något anakronistiskt namngivna Xbox One, har förmodligen kommit i kontakt med Halo. Spelserien har varit #Microsofts flaggskepp från början och vann spelarnas hjärtan med en episk historia om ett framtida krig mellan mänskligheten och covenant. Spelaren iklädde sig den namnlöse Master Chiefs gröna marinkårsrustning och såg en fantastisk science-fiction-värld spela upp sig framför det guldtonade visiret. Det var det spel som behövdes för att sälja den nya konsolen, så det är kanske inte så konstigt att Microsoft håller i serien med näbbar och klor.

Numera är det inte originalskaparna #Bungie som håller i rodret, utan #343 Industries. Studion sattes upp av Microsoft när Bungie lämnade skeppet, och de har bland annat gjort #Halo 4. Det är kanske inte så konstigt att de nu håller i denna remake av alla de första fyra spelen.

Bungie vänsterprasslar ibland med Quake II.

Här har du inte bara ett remastrat paket med alla spelen i HD, utan omarbetade versioner med längre och mer omfattande mellansekvenser och givetvis upphottad grafik. Dessutom, en funktion jag älskade i remaken av Monkey Island-spelen, så kan du byta mellan den nya, vackra världen och den gamla kantiga när du vill. Skulls-systemet funkar nu i samtliga spel, så att du kan ändra förutsättningarna som du vill i både singel- och multiplayer. Och givetvis kan du spela igenom hela den massiva kampanj (resultatet när man slår ihop fyra stora spel med varsin lång story) med en vän i co-op-läget.

Nerför minnenas klossiga allé

Jag måste medge att det är en smula märkligt att sätta sig med Halo: Combat Evolved igen. Första gången jag spelade det var jag total konsolnovis, ansåg att shooters gjorde sig bäst på PC och tyckte inte att spelet var något särskilt. När jag nu återigen får träffa Cortana för första gången och skjuta mig igenom de sönderfallande korridorerna på Pillar of Autumn känns det som det gjorde då, fast jag har lite roligare nu när jag faktiskt kan hantera en handkontroll. Men det ser inte annorlunda ut. Grafiken är lite grovt tillyxad, det var väl ungefär så här Halo såg ut på Xbox för så länge sedan?

Jag hittar knappen för att byta till det "klassiska läget".

Oj!

Effekten är slående. Gammel-Halo är förstås samma finslipade shooter, med de tighta kontrollerna men den märkligt glidande känslan när man går framåt. Men det ser inte alls så bra ut som jag kom ihåg det. Vilket jag förstås inte hade märkt om jag inte bytt grafikläge. Ett snabbt tryck på knappen senare är jag tillbaka i det nygamla Halo och jag tror att jag stannar där. Vissa saker är bättre som de ser ut i ens eget nostalgiska huvud.

Original-Halo i upphottad form.

Jag provar #Halo 2, #3 och 4 också. Men för mig är Halo multiplayer i sin renaste form och storyn sekundär, rentav fånig mot andra halvan av tredje spelet. Jag anser att Halo-serien är de bästa multiplayerspelen på någon konsol, möjligen med undantag för Borderlands, och har sällan så kul framför en Xbox som när jag kämpar mot vänner i tv-soffan. Därför är det med glädje jag tar mig an Master Chief Collections multiplayerläge, och jag blir förstås inte besviken.

Master Menu är en funktion som dels låter dig spela igenom valda delar av alla fyra spelen, själv eller med en vän. Men ännu bättre är den i multiplayerläget, där du ständigt kan hamna på nya kartor, från de olika spelen. Du sätter upp en lista med dina favoriter och spelar sedan på dessa i tur och ordning. Det kan vara lite konstigt att plötsligt kastas tillbaka till Halo: Combat Evolved och tappa möjligheten att springa, men det uppvägs av att du ständigt överraskas av nya, älskade kartor från förr.

Också Xbox 360-alstret Halo 3 ser vackrare ut i samlingen.

Du kan tycka att det här är ett cyniskt försök att slå mynt av en älskad spelserie. Det kanske det är. Men det är så här man återupplivar en serie spel som alla ser genom rosafärgade nostalgibrillor: Man ser dem likadant själv och återskapar sedan det man sett. Halo-serien håller än, med sina finslipade stridsvinjetter, tighta kontroller och underbart flödande multiplayer. Och det här är det bästa sättet att uppleva den på: att sträckspela igenom alltihop, precis som när du binge-tittar på en serie på Netflix eller HBO. Det här behöver du, även om du som jag har alla spelen i hyllan redan.