3. Sensible World of Soccer (1994, Amiga)
Det var i mitten på 1990-talet och vi hade grävt guld i USA. På varenda garageuppfart vanns UEFA-cupfinaler och i Malmö skulle en liten kille som hette Zlatan snart skriva på sitt första kontrakt. Och vi drömde alla om att vara en ”Goalscoring superstar Hero”.
Fotboll blev aldrig bättre på Amiga
Sensible World of Soccer stod med ett ben i den snabba och oförlåtande Kick Off-skolan, och det andra benet långt in i framtiden. På planen var spelet snabbt och tekniskt samtidigt som du, i Coach-läget, fick jobba hårt för att ha den bästa truppen i den Känslosamma Världen av Fotboll.
2. FIFA 10 (2009, Xbox 360)
Med FIFA 09 började Electronic Arts sin resa mot världsherraväldet i fotbollsspelsammanhang. De hade insett att Pro Evolution Soccers hårdare och mer ogästvänliga inställning gentemot sina spelare var något som gick hem i stugorna. Och istället för att glida ännu närmare Mario Strikers bestämde sig FIFA-teamet för att göra som alla framgångsrika spelstudior: härma de som det går ännu bättre för.
Tänka sig; Suárez-imitationer redan fyra år innan VM i Brasilien!
FIFA 10 är inte den ultimata FIFA-versionen, men det var här som tronskiftet skedde – och det var här som resan mot en ännu oanad höjd inleddes. FIFA 11, 12, 13 och 14 är på vanligt manér de små stegens utveckling mot ett ännu mer fulländat fotbollsspel. Dock fortfarande ett spel med brister.
1. Pro Evolution Soccer 5 (2005, PS2)
I boken Fever Pitch berättar författaren Nick Hornby om sitt liv och hur tätt sammankopplat det är med hans kärlek till Arsenal Football Club. Han minns tillbaka på sitt liv, och han minns det hela tiden i relation till Arsenals framgångar – och inte minst motgångar – på fotbollsplanen. När jag tänker tillbaka på min relation till Pro Evolution Soccer-serien är det på precis samma sätt som Hornby och Arsenal. Och då kanske framför allt under seriens storhetstid, i mitten på 00-talet. När Pro Evolution Soccer 3 kom (det med domarlegenden(!) Pierluigi Collina på omslaget) var jag nykär. Med Pro Evolution Soccer 4 (det första med magiska Henry på omslaget) hittade jag en hel drös likasinnade PES-spelare och fick vänner för livet. Med Pro Evolution Soccer 6 (det där Adriano dansar någon slags sjömansdans på omslaget) föddes min dotter.
Hård, hårdare, Pro Evolution Soccer
Men det var nummer fem i serien som gjorde störst avtryck. Pro Evolution Soccer 5 sprang i cirklar runt konkurrensen. Allting kändes rätt. Kombinationen av snabbt spel och djup kontroll var fullständigt fantastisk. Här introducerades också möjligheterna att själv modda lagtröjor och liknande. Det här bäddade för ett enormt aktivt community, som regelbundet släppte gräsrotsutvecklade patchar med nya lag och ligor. Detta, plus att det var någonstans här som jag – precis som Nick Hornby – lärde mig älska Arsenal FC och den majestätiska Thierry Henry, gjorde att mitt liv som fotbollsgamer peakade.
