#Battlefield 4: China Rising är i sin renaste conquest-form stort och fläskigt, läckert och bedårande. Samtidigt har jag kommit att kräva mer av Battlefield. Det går heller inte att dansa runt faktumet att #Dice har stora problem med #Battlefield 4. Så allvarliga att framtida banpaket lagts på is tills dess att spelarna faktiskt kan utkämpa en hel kvälls krigande utan ett kraschmeddelande som värsta fiende. Då har ändå åtta nya banor hunnit ut genom dörren på Södermalmskontoret sedan lanseringen i slutet av oktober.
Medan #Second Assault serverade gamla favoriter från #Battlefield 3 fortsätter China Rising temat från grundspelet och det blir snabbt tydligt att conquest, för många synonymt med Battlefield, fått mest uppmärksamhet. I efterhand kan jag faktiskt sakna helgjutna rush-upplevelser även i grunduppsättningen, men nu blir det extra tydligt. Medan banor som Operation Metro passade ypperligt för stegvis avancemang, och i ärlighetens namn sämre för conquest, är det tvärtom för många slagfält nu.
En humörhöjande återkomst.
Altai Range, där anfallarna måste röra sig upp för branta backar medan försvararna passivt kan pricka alla som dyker fram mellan stenarna, är nästan bara underhållande om man befinner sig i överläget. Den digitala mjölksyran blir snabbt verklig frustration för de andra. Däremot är det en läcker bana att hålla kontrollpunkter på, särskilt när man som närstridsälskare lyckas smyga sig fram till de irriterande krypskyttar som alltid befinner i den stora radarkupolen på banans mittpunkt. Den styr också vilket lag som får kontrollera China Risings nyhet: ett bombplan som sprider bred död på marken likt de C130 vi lärt oss att hatälska tidigare.
Bekvämt och väntat
Läcker är även Silk Road som sticker ut rejält från det övriga utbudet med sitt rödlätta och platta ökenlandskap, där sanddyner är ditt enda skydd från ettriga fiendekulor. Comebacken för motorcykeln gör sig extra bra här och de som inte odlar smilgropar när de drar fram över den naturliga crossbanan skrattar säkert bara åt buskis ändå.
De två resterande banorna utspelar sig båda i ett grönskande Kina, men kunde inte vara mer olika varandra. Dragon Pass sägs vara en hyllning till Dragon Valley från #Battlefield 2 och är en bastant pjäs med sju kontrollpunkter och rejäla avstånd du helst bekämpar med fordon. En säker favorit för dig som får klaustrofobiska tendenser på en fotbollsplan, eller motvikten Guilin Peaks där striderna fokuseras kring ett grottsystem med gott om skrymslen med fiender som glömt bort bokstaven “w”. En kul detalj är att luftbataljerna i Air Superiority, som gör comeback i denna kvartett, utkämpas med helikoptrar på just Guilin Peaks.
Krig i luften hör till höjdpunkterna i China Rising.
Samtidigt som jag kan finna ett visst nöje i de nya banornas vidsträckta landskap har jag i ärlighetens namn tröttnat på seglivade conquest-matcher – 800 tickets som kräver minst en halvtimme för att dräneras tycks vara mångas förstahandsval. Så spelet “ska” upplevevas. Bristen på välavvägda rush-upplevelser gör att jag finner mig mer dragen åt domination och team deathmatch för snabba fixar av ett Battlefield som i grundmekaniken aldrig varit bättre. Det gör att China Rising känns bekvämt och väntat, utan att överraska.
Det går heller inte att ignorera det som sker utanför skärmkriget, trots att de två datorer vi testat Battlefield 4 på sluppit många problem. Majoriteten har dessutom eliminerats med en drivrutinsuppdatering eller två. I recensionen som publicerades för några veckor sedan skrev jag att Dice står inför ett vägskäl och det är sant även nu. Spelarnas tålamod börjar ta slut och om de på allvar ska utmana konkurrenterna får vi hoppas att åtgärderna ger en lugn jul. Battlefields viktigaste strid utspelar sig varken på Shanghais gator eller Kinas landbygg – den härjar på på kodavdelningen på Dice.
Fotnot: Vi har spelat Battlefield 4: China Rising på pc.
