Recension – Tabula Rasa

Ambitionen är det inget fel på. Garriott, som mer eller mindre uppfann onlinerollspelet med Ultima Online, har sagt i intervjuer att genren inte utvecklats under de tio år som den funnits. Tabula Rasa är enligt honom och utvecklarna Destination Games ett försök att skriva om spelreglerna för den boomande rollspelsmarknaden.

Till att börja med kan jag konstatera att det känns otroligt skönt att spela ett renodlat science fictionspel i motsats till all den dussinfantasy som spelindustrin tvångsmatar oss med. Nu är Tabula Rasa inte rymdopera som säg Mass Effect. Nej, här snackar vi markbaserad hård militärisk sci-fi som inte så lite påminner om Starship Troopers och Halo-universumet. Bakgrundsstoryn är välgjord utan att vara revolutionerande på något sätt. Jorden har blivit erövrad av en ras slemma aliens som lystrar till det något krystade namnet Bane. Resterna av mänskligheten har tagit sin tillflykt till stjärnorna och kämpar nu för att slå tillbaka Bane, planet för planet.

Du tar rollen som soldat i alliansen AFS för att dra ditt strå till stacken. Till att börja med finns det två världar att spela på, den idylliska och

"Striderna blir en förhållandevis trevlig upplevelse"

paradisliknande Foreas samt den kärva och deprimerande straffkolonin Arieki. De kompletterar varandra bra och ger utrymme för omväxling. Det är ett hyfsat genomarbetat speluniversum som Garriott presenterar, komplett med uråldriga varelser och stora hemligheter. Men det är ingen värld som jag vill förkovra mig i på samma sätt som jag vill i Mass Effects fantastiskt välgjorda världar.

Levande värld

- Spännande massbataljer

Utvecklarna har ansträngt sig för att få spelvärlden att kännas levande och dynamisk. Till en viss del har de lyckats. Patruller med fiender landar ute i vildmarken med jämna mellanrum och måste nedkämpas. Det kanske allra bästa är att fienden kan storma och ta över militärbaser (och på så sätt göra basernas funktioner oåtkomliga för spelare). När det händer gäller det att samarbeta med andra spelare

"Ett anfall av missriktad kreativitet"

för att pressa tillbaka rymdmonstren och återta basen. De här massbataljerna kan vara rätt svettiga och är riktigt roliga att utkämpa.

Större delen av tiden går ut på att springa omkring och lösa olika uppdrag för att på så sätt få belöning i form av utrustning, vapen eller pengar. De flesta uppdragen är av den gamla hederliga sorten, det vill säga du ska antingen hämta eller lämna något, döda ett antal monster eller samla ihop en drös med prylar. En del uppdrag ställer dock spelaren inför moraliska val som är lite mer intressanta. Tyvärr verkar de här valen inte ha någon större konsekvens och lite av dess mening förloras just därför. Förhoppningsvis något som får större betydelse framöver.

Välgjort stridssystem

- Och smarta kloner

Spelinterfacet är förhållandevis rent och enkelt. Du har tillgång till maximalt fem olika vapen med vänster musknapp och till lika många specialförmågor med den högra. I praktiken fungerar det riktigt bra och det finns gott om taktik i valet av vapen och förmågor. Ganska snart får din rollperson möjligheten att lära sig att använda mystiska krafter, naturligtvis är det vanlig hederlig magi vi snackar om. Så mycket för att bryta med dussinfantasyn, kan man tycka. Men spelmässigt fungerar det bra. För att låsa upp olika krafter måste man hitta maginycklar som kallas för Logos. Dessa finns utspridda lite varstans i världen och utgör därmed ytterligare ett motiv för att springa omkring med automatkarbinen i högsta hugg och leta i buskar.

Den spelmekanik som kanske hypats mest på förhand är stridssystemet och här får jag faktiskt säga att utvecklarna i stort sett levererar. Striderna har mer gemensamt med shooters än med de traditionella peka och klicka-strider som onlinerollspelen dragits med sedan tidernas begynnelse. Var du träffar på en motståndare spelar roll men även hur du själv är positionerad. Har du ett gevär måste du sitta på knä och sikta för att utnyttja dess fulla potential och du får dessutom en skadebonus om du skjuter från en skyddad plats. Det här, kombinerat med den uppsjö av vapen och utrustning som finns att välja på, gör att striderna blir en förhållandevis trevlig upplevelse.

Garriott har även tänkt till när det gäller level-systemet. Din rollperson avancerar ganska snabbt från att vara en simpel rekryt till antingen en soldat eller en specialist och sedan vidare inom dessa yrken. Men det fina är att du innan du gör dessa viktiga val har möjligheten att klona din rollperson. På så sätt kan du se till att pröva ett annat yrke utan att börja om från början igen. Enkelt men fantastiskt användbart.

Simpel grafik

- Och förvånande missar

Visuellt är Tabula Rasa en smula oinspirerande. På många håll ser det ut som en 3-4 år gammal shooter medan det på andra är lite bättre ställt. Fienderna är rätt trevliga att titta på, det måste medges. Ljudet är inte heller det något att hurra för, snarare tvärtom. Genierna från Destination Games har i ett anfall av missriktad kreativitet bestämt att framtidens slagfält ska avnjutas med korkad generisk hårdrock i hörlurarna. När musiken är avstängd blir det lite bättre, ljudeffekterna låter som de ska.

Men kanske mest irriterande är att för varje lysande ny funktion som Garriott och co har klurat fram så har de gjort en lika ofattbar miss. Ta till exempel craftingsystemet som är helt inkompetent i sin plottrighet. Meningen är att man ska kunna måla om sin rustning eller modda vapen och utrustning tack vare recept som man kan hitta lite var som helst. Problemet är att det ofta är för mycket arbete men för lite resultat. Det blir helt enkelt inte mödan värt att leta reda på varenda beståndsdel i ett recept för att snida till bröstplåten lite extra.

Bristen på ett auktionssystem är ett annat stort problem. I praktiken betyder det att det inte finns någon spelardriven ekonomi att tala om, något som Destination Games redan fått en hel del kritik för. Det verkar dock som om de lyssnat på kritiken för en patch sägs vara på väg som ska åtgärda just detta.

Trots ovan nämnda missar så är Tabula Rasa ett bra spel. Det har tillräckligt med innovationer för att berättiga sin existens i den alltmer trångbodda genren. Om bara Garriott och NCsoft lyssnar på spelarnas önskemål och bygger på världen tror jag att det till och med kan mynna ut i det spel som förhandssnacket utlovade.