Testerna kommer inte fokusera på rena siffror, utan mer på upplevelsen att spela i hög uppdateringsfrekvens. Det kommer göras jämförelser mellan hög och låg uppdateringsfrekvens.

Testmetoden jag kommer använda är att jag kommer spela spelen i 144–300 Hz, så högt som spelen kan drivas i, för att sedan låsa spelen till 60 Hz för att se om jag påverkas negativt av den lägre bilduppdateringen.

Tanken var att använda OCAT i alla spel, men i slutändan gick det bara i Valorant. Rainbow Six: Siege kraschade när det användes och det vill inte dyka upp i CS:GO. Detta ledde till att den inbyggda räknaren används för Rainbow Six: Siege och i CS:GO använder jag Steams räknare.

Counter-Strike: Global Offensive

Att sänka upplösningen i CS:GO för att nå högre FPS är inget nytt, så det gjorde jag också. Med upplösningen 1 280 × 720 pixlar samt med många inställningar neddragna till Low eller avslagna, hamnade bildfrekvensen ofta över 300 FPS med ett fåtal dippar.

Testerna har i CS:GO genomförts genom att spela matcher i spelets Casual-läge på banan The Dust II. Det rör sig om matcher som låter tio personer i vardera lag gå upp mot varandra som terrorister och insatsstyrka, och det finns alltså gott om måltavlor.

CS:GO på klassiska banan The Dust II. Steams FPS-räknare används uppe i vänstra hörnet.

När jag försökte ändra skärmens uppdateringsfrekvens till 60 Hz i Synapse återställdes det hela tiden till 300 Hz. Detta för att datorn kände av att spelet går i högre FPS än 60 och då ändrar sig Synapse automatiskt. För CS:GO går det inte att låsa FPS:en till 60 då den hela tiden ändras när spelet blir aktivt. Vid maxade inställningar är FPS:en fortfarande så hög att det kan kallas för hög framerate och hoppar mellan 150 och 200 FPS. Det går inte att komma i närheten av 60 FPS. Även med högre inställningar upplever jag ingen större skillnad gentemot de inställningar som ger mig 300+ FPS.

Rainbow Six: Siege

Rainbow Six: Siege är ett nytt spel för mig. Därför började jag att gå genom spelets Training Area som förberedelser för online-spelande.

Spelet tillåter mig inte att välja 300 Hz, utan blir alltid 240 Hz när 300 väljs. 240 Hz går också bra, då spelet ändå inte når upp till 240 FPS i 1 920 × 1080 pixlar på grafikinställningen Low.

Jag spelar på Low för att få en så hög FPS som möjligt då datorn inte klarar av att köra spelet i över 144 FPS med högre grafikinställningar. Som kontroll använder jag träningsuppdraget CQC Basics för att ha en referens som komplement till online.

Då OCAT inte fungerade med Rainbow Six: Siege användes den inbyggda FPS-räknaren i spelet.

Efter några timmars spelande märkte jag att det går bättre för mig när jag spelar i 144 Hz och uppåt. I 60 FPS blir jag mer osäker om jag kan träffa och försöker finjustera mer, något som ofta leder till min död. Det går något bättre när jag matas med fler bilder i sekunden, även om det inte är en precis vetenskap.

Valorant

Valorant lånar mycket från CS:GO när det kommer till uppbyggnad och vapensystem. Det har däremot en helt egen identitet med sin mer stiliserade grafik och unika karaktärer med specialförmågor.

Precis som i CS:GO justerade jag upplösningen spelet till 1 280 × 720 pixlar för att nå högsta möjliga FPS. Spelet flörtar med 300 FPS med dessa inställningar, med några toppar och dalar över och under den magiska gränsen. Dalarna kan till och med närma sig 200 FPS. Trots detta tycker jag det flyter på bra. Det kan bli rätt hektiskt med mycket effekter när karaktärernas färdigheter används.

Med maxade inställningar går det fortfarande snabbt på bilduppdateringsfronten, men något mer varierande resultat, men ofta över 200 FPS.

I högra hörnet visar OCAT på vilken antal bildrutor per sekund.

Efter jag låst spelet till 60 FPS känns hela upplevelsen långsammare. Precis som i Rainbow Six: Siege blir jag mer osäker på om jag kommer träffa eller inte och blir därmed mindre beslutsam.

Slutsats för speltesterna

Slutsatsen kanske inte är speciellt spännande. Jag kan säga att för mig som inte är så van att spela FPS-spel så märker jag av hoppet från 60 Hz upp till runt 120–150 FPS, men över det är det ingen direkt skillnad. Sedan är det såklart häftigt att veta att panelen klarar av hög frekvens, men över en viss gräns blir vinsten i responsivitet och flyt svår att märka av.

De allra flesta spelskärmar idag har 144 Hz, vilket jag förstår då det är ett stort steg upp från 60 Hz. 300 Hz är en rolig grej, men det är främst i tävlingsinriktade FPS som det är möjligt att komma upp i FPS för att använda det.

Bärbara speldatorer har också ofta skärmar med högre uppdateringsfrekvens idag, upp till 120/144 Hz eller något högre. Dessa modeller kan även ha upplåsta grafikkort utan Max-Q-teknik, vilket ger mer prestanda i utbyte mot en betydligt mer högljudd och strömtörstig upplevelse. Kombinationen slimmad speldator och 300 Hz är kanske inte den mest självklara kombinationen, då grafikkortet inte körs fullt ut men samtidigt försöker uppnå ett högre FPS-tak.

Att leva med Blade 15 Advanced

Trots att testet huvudsakligen handlar om upplevelsen att spela på en skärm som stödjer upp till 300 Hz, tar jag tillfället i akt att skriva om hur själva datorn känns att använda.

Tangentbordet är för mig ingen favorit. Det är extremt platt och tangenterna har ingen höjd på sig så det är enkelt att tappa bort sig då kanterna är så låga. Styrplattan är stor och bra och fungerar som substitut till en mus för enklare surfning och för skrivsessioner. Det finns ingen funktion i den medföljande mjukvaran Razer Central att stänga av pekplattan, utan det måste göras i Windows-inställningarna. Jag ändrade så att pekplattan inaktiveras när en mus är inkopplad.

Tangenterna är platta och känns odefinerade mot kanten där högtalaren sitter

Detta medför dock problem om en trådlös mus används, då den dongeln aldrig plockas ut registrerar datorn som att det alltid är en mus inkopplad och håller styrplattan inaktiverad. Därför rekommenderar jag en trådad mus som dras ut om datorn ska tas med på resor. Utan att inaktivera styrplattan det är alldeles för enkelt att komma åt den med handflatan eller handleden vid spelande.

Det är snyggt med aluminiumchassin och datorn osar verkligen premiumkänsla, men en av nackdelarna är att värmen sprids över hela datorn. Det blir väldigt varmt för handlederna – på gränsen till olidligt – beroende på hur värmekänslig användaren är. Dessutom blir det lätt märken från fingrar och handleder vid användning. Vid längre spelsessioner blir till och med plasten på tangenterna för varma för att vara bekväma att använda.

Som jag nämnde tidigare är det lätt att fylla USB-anslutningarna, speciellt om alla tillbehör använder sig av USB Type-A-kontakter. Hörlurar, mus och Ethernet-dongel ser jag som trevliga tillbehör att ha i datorn mer eller mindre konstant. Det är lätt att åtgärda med en hubb, men då är det en till grej som måste tas med på semestern.

En funktion som jag verkligen uppskattar på bärbara datorer är SD-kortsläsare, speciellt när jag skriver testpiloter. Det tillåter mig att ladda in bilder utan att behöva krångla med SD-kortläsare via USB när det redan finns så ont om ingångar.

Eftersom Blade 15 Advanced marknadsförs som en speldator känns det lite konstigt att det bara följer med en 512 GB-SSD som lagring i grundutförande. Med tre spel installerade är nästan hälften av den medföljande lagringen fylld.

Med sina 2,2 kilogram är datorn tillräckligt tung för att ligga stadigt på skrivbordet, men helt okej lätt för att att kunna ta med sig den. Tillsammans med nätdelen blir totalen något tyngre och betydligt mer skrymmande.