L.A. Noire

Spelet följer en tämligen regelbunden rytm: du får ett fall som du och din partner utreder. Oftast innebär det en hel del bilkörning – som du tacksamt nog kan låta din partner sköta – och längs vägen stöter du på sevärdheter eller gömda bilar du kan prova. Förutsatt att du har polisradio i bilen (om du snott en snygg sportbil är det kört) får du då och då radioanrop om sidouppdrag du kan ta dig an. Oftast handlar det om ett bankrån eller en galning som skjutit någon på gatan, men de utgör små isolerade öar av action i ett annars ganska eftertänksamt spel. Ibland får de här sidouppdragen Cole Phelps att framstå som en blodtörstig vigilante-snut, då du kör långa omvägar för nöjet att skjuta ihjäl ett par bankrånare, men oftast blir de bara en angenäm distraktion på vägen till nästa vittne, vapenbutik eller förhör. Och givetvis får du lite bonuserfarenhet.

Själva detektivarbetet består mest i att gå omkring och leta igenom offers eller misstänktas bostäder och arbetsplatser. Om du hittar något av intresse skakar handkontrollen till och ett pling – så diskret att jag först trodde det var en del av musiken – upplyser om att du kan undersöka något. Om det du hittat är relevant skriver du automatiskt upp det som bevis i ditt anteckningsblock och kan senare använda det för att avslöja lögner i förhör. Det är roligt, men också irriterande ibland, som när sakerna man hittar (t.ex. femton ölflaskor i rad i en gränd) inte har med fallet att göra. Och då och då hittar du tidningar som aktiverar små mellansekvenser, där en parallell historia berättas om en man du träffade under kriget.

Änglarnas stad

Du får dessutom se regelbundna tillbakablickar till Cole Phelps tid som marinkårslöjtnant, vilka fyller i backstoryn en smula. Men det verkliga historieberättandet, det som gör L.A. Noire så bra, försiggår hela tiden mitt framför dina ögon. Du rör dig genom ett levande Los Angeles under åren 1946 och -47 och även om det inte är överbefolkat så räcker det för att jag ska köpa att världen är på riktigt. Inte minst för att de animerade ansiktsuttryck och utmärkta röstskådespelare som kännetecknar intervjuer och förhör sträcker sig ända till den irriterade man vars bil du ”lånar” med din polisbricka som ursäkt. Alla ser ut och beter sig som riktiga människor. Jag hade inte ens tänkt på hur viktigt ansiktsuttrycket är för hur vi uppfattar en människa, men Rockstar och #Team Bondi har klokt nog spenderat en del tid på just det.

Hela spelet kännetecknas av den här genomarbetade känslan. Staden ser ut och låter som ett Los Angeles på 40-talet, med tidsenlig musik, kläder och bilar, och trovärdiga komiker på radion. Inte minst hattarna är viktiga, och om du gillar din hatt så blir du glad att få veta att om du tappar den under en fight så kan du plocka upp den och sätta på dig den igen.