#L.A. Noire är #Rockstars frälsning, det spel där de äntligen hittar tillbaka till sin forna storhet. Jaså, du tycker inte att de någonsin förlorat den? Min ståndpunkt kräver nog en noggrannare förklaring, så varsågod:
Du kommer antagligen att hata mig för det jag skriver härnäst. #Grand Theft Auto IV var inte ett bra spel. Jag vet att det hyllades unisont av hela spelkritikerkåren, ja hela världens spelare och alla som har det allra minsta att göra med spel. Och jag förfördes också av den vackert presentaterade staden och den enorma friheten. Men efter att ha spelat kanske två tredjedelar började jag reflektera över vad jag egentligen höll på med. Eller, kanske mer relevant, vad Rockstar höll på med.
Som polis gäller det att se saker ur rätt perspektiv
Rockstar hade när GTA IV kom ut gått vilse, rent kreativitetsmässigt. Jag vill hävda att de tappat konceptet, att de inte längre hade sin storslagna vision och att rockstjärneimagen börjat bli lite tunn.
När så det fjärde (eller egentligen sjätte) spelet i GTA-serien släpptes, hade luften gått ur Rockstar. De visste inte längre om de ville göra ett öppet sandlådespel eller om de var mogna att på allvar berätta en historia för en vuxen och krävande publik. Så de gjorde ingetdera, resultatet blev en halvmesyr. Visst, här fanns fröet till en fantastiskt rolig och engagerande story. Här fanns en nästan levande kopia av New York som du kunde utforska, klättra på hustak och flyga helikopter under broar i om du så ville. Men det fanns inget som höll ihop det hela, och för mig föll spelet platt när spelmekaniken dessutom var tagen från 80-talet, med sparpunkter som ofta tvingade dig att köra ett par mil genom stan innan du kunde prova igen, om du hade oturen att dö i slutet av ett 45 minuter långt uppdrag. Rockstar hade blivit gamla och deras spel var inte kul längre.
Storyns triumf
GTA IV var en lysande teknisk bedrift, och såg helt fantastiskt ut – när det kom. Idag ser det ut som bajs, eftersom det liksom de flesta spel inte direkt åldrats med värdighet. I L.A. Noire har man vist nog valt att satsa på det viktigaste i ett storydrivet spel – karaktärerna. Och då menar jag inte att det inte ser bra ut, för det gör det. Men det som imponerar absolut mest, det som får mig att sitta och gapa framför skärmen och omedelbart köpa de karaktärer jag presenteras för, är givetvis de omtalade ansiktsanimationerna.
Är det en Godzilla-imitation du har i byxan eller är du bara glad att se mig?
Det tar kanske en minut innan introduktionen klarats av och jag för första gången får träffa min huvudkaraktär, Cole Phelps. Han har nyss kommit hem från Stilla havet där han slaktade japaner åt marinkåren. Nu sitter han i en polisbil och ska precis få sitt första fall i blå uniform. Det är här du tar över, och lär dig spelet innan du så småningom och oundvikligen blir befordrad och får ta dig an trafikfall, mord- och knarkutredningar.
