Portal 2

Ungefär halvvägs in i spelet byter det karaktär och problemen bygger oftare på ljusbroar, gelébaserade lösningar och vakuumtunnlar än att bara hitta rätt position för portalerna. Samtidigt förändras världen; istället för testcellerna och deras klaustrofobiska baksidor ställs du inför klippraviner och Apertures svindlande industriarkitektur.

Om inte tidigare så står det nu utom alla tvivel att Portal 2 är ett mer genomarbetat projekt. Ban- och problemdesignen, båda stundtals fantastiska, gör underverk med förutsättningarna och det känns sällan som att man löser samma problem två gånger. Men spelets första del kan sägas vara lite för enkel, för många banor springs snabbt igenom om man har koll på spelidén. Därmed inte sagt att svårighetsgraden konstant är för låg, ej heller är spelet för kort – i normalt, ostressat och undersökande tempo tippar jag på att Chell-kampanjen räcker i 10 timmar. Till det kommer en co-op-kampanj, där du och en medspelare styr de förtjusande robotarna Atlas och P-body genom en fristående berättelse. Eller snarare fristående uppdrag som hålls samman av en hubbvärld (synd nog saknas en tydlig genomgripande story). Calle har ett par ord att säga om det kooperativa spelandet.

Kooperativt kul för... tre

Calle: Den gamla klyschan att delad glädje är dubbel glädje håller för Portal 2, och om du tycker att leken med två portaler är kul lär fyra massera både smilband och hjärnceller. Du och din kamrat kan förvisso inte blanda era två fysikvidriga in- och utgångar, men det blir också en del av utmaningsmekaniken. Ofta är lösningen uppdelar i flera steg och ni måste överlappa varandra för att lyckas ta er vidare. En av er kanske får ordna en lufttur över ett mördande gap så att den andre kan pussla fram en vänlig kub, vilken i sin tur aktiverar en hopplatta som låter den första personen komma över. När vi börjar korsa broar i flera steg blir det riktigt komplicerat. Och underhållande.

Kommunikationsverktygen låter dig hjälpa en vilsen medspelare på traven genom att peka ut viktiga punkter. Du har också möjlighet att få upp den andra spelarens synfält i ett popup-fönster. Smidigt och mycket lättanvänt om ni spelar utan mikrofon.

Det är en vanlig missuppfattning att co-op är spel för två, men Portal 2 bevisar att spelläget gör sig bäst som en ménage à trois. Det är bara två som håller i kontrollerna men det krävs en tredje, ofta väldigt dryg person för att verkligen dubbla skojdosen. Att sitta bredvid och överglänsa Glados i sarkasm över kamraternas fumliga portalande är ren njutning, särskilt när du levererar lösningen som jagats i fem minuter. Om skadeglädje är den enda sanna glädjen kan du tänka dig vad som händer när du delar den.

Tomas: Med Portal 2 gör Valve en uppriktig satsning på Playstation 3, och Source-motorn skyfflar ut enspelarkampanjen med godkänt utseende (fast rörelserna börjar kännas väldigt rälsbundna) och bra bildflyt på #Sonys konsol. I split-screen (finns endast på konsol) sjunker bilduppdateringen ibland till irriterande nivåer, men det är hela tiden fullt spelbart. Och framförallt är det långt från EA:s svårt kritiserade PS3-portning av The Orange Box. På pc är systemkraven låga och spelet flyter följaktligen utmärkt. Xbox 360-versionen har vi inte kunnat testa när detta skrivs, men att den är den enda som inte kan spelas online mot de andra plattformarna gör den till det minst attraktiva alternativet.

Men underhållningsvärdet sträcker sig bortom det ekonomiska revirpinkandet. Spelet förvaltar arvet från föregångaren på bästa sätt och jag har svårt att peka på några brister av betydelse. Kritiska synpunkter på att statiska lösningar sänker omspelbarhetsvärdet håller inte för mig, Portal 2 är så innehållsrikt och välberättat att jag tänker ge mig ner i Aperture-komplexet flera gånger till. Exempelvis för att än en gång höra Cave berätta varför man gör klokt i att ha blybrallor på sig i labbets väntrum. Det är värt att dö för.