Älskade #Hot Pursuit, jag hatar dig! Vi har skrattat och bråkat tillsammans i ett par veckor, recensionen är skriven och det enda som saknas är betyget. Och jag kan verkligen inte förmå mig att hitta en siffra som rättvist sammanfattar de svartvita känslor du lämnar mig med. Du ser tillbaka på forna dagars polisjakter samtidigt som du är modernt social. Du är både öppen och stängd. I ena stunden får du mig att le, för att i nästa irritera ur mig en svordomsflod som The Dude hade fucking skämts för.

Vi tar det från början. Need for Speed: Hot Pursuit bjuder icke-realistisk körning med vindsnabba sportbilar på allmänna landsvägar. Sladda och drafta för att fylla nitron, som snabbt tar bilarna mot toppfarter omkring eller en bra bit över 300-strecket. Kodandet sköts av seriedebutanten #Criterion, men jag vill nog mena att spelet känns mer Need for Speed än #Burnout

Battlefield-utvecklaren Dice har faktiskt ett finger med i spelet vid skapandet av de dramatiskt vackra landskapen.

Vid sidan av en flock standardspelformer (vinn mot en handfull motståndare, spöa klockan) stoltserar spelet med ett smärre genidrag – uppdelning i grupperingarna racers och cops. Poliser är inget nytt för serien, men växlingarna mellan att spela jagad och jägare ger spelet en välkommen bredd. Lagindelningen återspeglas i det tvådelade karriärläget - en per sida - med olika spelformer beroende på vilken du för tillfället kör. För poliserna kan det handla om att stoppa en enskild bil eller att fyra konstaplar ska köra sönder ett antal racer-kärror. Båda sidor har tillgång till fyra förutbestämda power-ups; några genemsamma (spikmattor, störsändare), andra lagspecifika (polishelikoptrar, tillfällig turbo). Jag brukar ha svårt för dylika prylar, men eftersom de dels är bra balanserade, dels delas ut lika till alla tycker jag att de funkar bra.

Facebook-racing på gott och ont

Hot Pursuit hämtar mycket inspiration från sociala fenomen som Facebook. När en bekant presterar bättre i ett lopp informeras du om saken och uppmanas att köra tillbaka din förlorade heder. Lagkörning visar att det lämpar sig med olika taktik beroende på vilken sida man kör för: racers klarar sig ofta bra solo, medan en koordinerad polismakt är en kraft att frukta för de gasglada. När polislaget försöker stoppa fortkörarna med krockar, samarbete och vapen skjuter adrenalinkicken som en raket spikrakt upp i spelens sjunde himmel. Där och då är Hot Pursuit stor underhållning.

Men racinglyckan skuggas av en serie problem. Vi börjar med körkänslan; jag säger inte att den är dålig, inte så länge man är på det klara med att det här är ett arkadspel. Men styrningen är trög, mer som att köra lastbil än Porsche eller Bugatti. Körningen måste planeras sekunder framåt, glöm snabba kontrollerade filbyten. Nästa klagomål gäller fysikmotorn; söker den extrajobb som slumptalsgenerator blir den anställd på studs. Bilarna klarar en mängd stryk innan det är dags för skroten, och man frestas tro att en frontalkrock 250 blås ska avkunna dödsdomen – så icke alltid! Ibland tappar man blott lite fart, andra gånger tar det tvärstopp när två framlyktor blott snuddar varandra.

Bilden: lösningen på trafikpolisens problem med för få medarbetaransökningar.

Fler saker som testar tålamodet: gummibandseffekten (bilarna längst bak går snabbare för att hålla ihop fältet) är ibland så kraftig att värdet av körskicklighet undermineras. Insprängda videosekvenser aktiveras i helt fel ögonblick; ligger man på ställ i 300 km/h är det direkt svårt att plötsligt återfå kontrollen efter ett par sekunders oönskad filmpaus. Och slutligen, EA:s förmåga att krångla till och överbelasta; väljer jag att skippa introt kan det ta 15 sekunder att få börja köra, och under tiden rullar introt glatt på med texten ”skipping” i ena hörnet...

Som synes har vi ett stormigt förhållande, Hot Pursuit och jag. Vi har skamlöst kul tillsammans med andra, det sociala samspelet lovar en framtid fylld av hopp och glädje. Men tvivlen ligger hela tiden och gnager, och även om jag tror på ett långt multiplayerliv tillsammans kan jag inte lova evig kärlek. Jag kan bara ge den kanske starkaste trea jag någonsin delat ut.