"En skickligt berättad coming of age-historia"

Assassin's Creed har stundtals sprungit vilse men alltid hittat hem. När Origins släpptes 2017 markerade det inte bara del tio i serien, utan även ett nytt spelmekaniskt kapitel med tydliga rollspelsinslag. Origins, som enligt mig var ett utmärkt spel, följdes av Odyssey och därpå Valhalla. Två titlar som inte på något sätt var dåliga, men deras storlek resulterade i långrandiga spel som försökte förlänga upplevelsen utan att bjuda på något särskilt inspirerande.

Även om Origins nosade på en stor förändring, började både Odyssey och kanske främst Valhalla alltmer slita sig loss från lönnmördaraspekten. Detta till förmån för ett mer alldagligt dödande i symbios med RPG-inslagen. Efter att ha plöjt ner över 200 timmar tillsammans med Eivor var jag mätt, belåten och samtidigt utmattad. Jag var redo för något annat i den eviga lönnmördarsagan om samtycke skulle uppstå igen. Med Assassin's Creed Mirage utlovar Ubisoft en återgång till rötterna för serien. Denna gång är händelserna förlagda till 800-talets Bagdad där jag får bekanta mig närmare med Basim Ibn Ishaq, en komplex karaktär som spelade en nyckelroll i Valhalla.

Ny dag gryr i Bagdad, staden vaknar till liv.

Basim fäktar inte illa, men jobbar bäst i skuggorna.

Överraskning.

Rökbomb var det här!

Stavhopp är ett nytt inslag. Mondo skulle ha varit stolt.

Basim och Roshan har kvällsmöte.

En skärmdump man kan höra.

Mirage blandar gammalt och nytt. Örnen, och dess överblick, är ganska ny.

Mirage inleds med en ung Basim som klarar livhanken som gatutjuv när hans vägar korsas med både Order of the Ancients och Hidden Ones, föregångarna till tempelriddarna och assassinerna. Prologens skeenden leder Basim till ett skepp på flykt från soldater och sitt gamla liv tillsammans med den mystiska Roshan (spelas av Shohreh Aghdashloo). När Basim anländer till Bagdad är det för att undersöka ett uråldrig sällskap och deras dolda grepp över staden; ett växande problem som behöver hanteras. Berättelsen om Basim är en skickligt berättad coming of age-historia med tillräckligt många vändningar och karaktärer för att hålla mig på tårna hela vägen.

Mirage äger rum i och utanför Bagdad, indelat i fyra olika distrikt och med vildmarken utanför stadsmurarna. Storleksmässigt påminner Bagdad om Paris och Konstantinopel från tidigare spel, och jag uppskattar att spelupplevelsen blir fokuserad och att Bagdad i sig blir en karaktär i sin rätt. Här finns trånga gränder, folkfyllda basarer, enorma moskéer, minareter och utmärkta möjligheter för parkour. Precis som Paris i Unity finns här en stämning som nästan går att ta på. När solen ligger lågt och dagens näst sista adhan (böneutrop) ekar över staden går det att nästan att känna doften av de färgrika kryddorna i basarstånden när jag styr Basim genom Bagdads olika kvarter. Klassiska tricks som "social blending" i folksamlingar och att rycka ner affischer med Basims efterlysta nuna för att få soldater att sluta leta efter honom gör välkomna återkomster.

"Känns som att det mesta jag gör spelar en faktiskt roll"

Att spelet inte är nerlusat med meningslösa samlaaktiviteter (som Ubisoft kan så väl) gör att jag spelar mer fokuserat, snarare än att ständigt tappa tråden för att hantera min OCD. I Mirage känns det överlag som att det mesta jag gör spelar en faktiskt roll. Att samla böcker för en gammal stofil har ett syfte och fungerar inte bara som ett sätt att förlänga speltiden genom att rensa kartan från "pluppar". Allt detta leder till att narrativet hamnar i fokus och drar in mig mer än i tidigare delar där öppna världar gjorde upplevelsen spretig.

Spelutvecklare, eller rättare sagt PR-folk, älskar att slänga sig med buzzord som "immersiveness". Även om jag inte vet om Ubisoft har slängt sig med termen inför släppet av Mirage, så finns här enligt mig en detalj som gör allt så mycket mer, just det, uppslukande – att spelet erbjuder arabiskt tal med engelska undertexter. Ni som spelat Ghost of Tsushima med japanskt tal, ni vet. Vad som kan uppfattas som en liten detalj är i min bok enorm och hjälper till att rama in världen, berättelsen och ensemblen på ett trovärdigt sätt. Så jag rekommenderar verkligen alla att spela med arabiska röster. Många av röstskådespelarna har dessutom bakgrund inom olika språkgrupper vilket gör att små nyanser i uttal bidrar till en övertygande palett av karaktärer.

När det kommer till det grafiska kan jag konstatera följande: Assassin's Creed Mirage är ett krispigt Playstation 4-spel – jag spelar det på PS5. Det började som ett dlc till Valhalla som sedan utvecklades till något eget. Vilket märks, särskilt på karaktärer och en del animationer som känns föråldrade. Spelet bjuder på ett quality- och ett performance-läge, men efter att ha testat det tidigare kan jag konstatera att det är snudd på ospelbart. Svajiga 30 fps är inte optimalt för ett spel som Assassin's Creed – eller nåt spel för den delen. Det andra läget fungerar däremot bra och känns för det mesta stabilt. Mirage är ett komplement till nuvarande spel, och bör inte omtalas som ett nytt kapitel till en ny generation då det även släpps till förra generationens konsoler – precis som Valhalla.

Striderna i serien har genomgått många iterationer med bra och dåliga resultat. I Mirage känns det som om balansen är på plats, tempot högre, och fajtingen i allmänhet mer utmanande. Ett välkommet tillskott, då striderna i de senare spelen var förlåtande och saknade ett uns av finess. Basin är en lönnmördare som arbetar i smyg och jag väljer ofta att fly än att fäkta vilt, eftersom många av striderna som involverar flera fiender leder till en snabb död. Spela smart, spela taktiskt, utnyttja arsenalen av olika verktyg – precis som en lönnmördare hade gjort.

Efter 24 timmar, 9 minuter och 4 sek rullar eftertexterna. Jag har inte gjort allt som går att göra, så visst går det att klämma ur ytterligare ett par timmar. Detta samtidigt som längden känns helt perfekt. Jag är inte utmattad, utan känner mig tillfredsställd av ett välskrivet narrativ vars linjära struktur ramar in spelet i andan från tidigare spel, innan öppna världar med massiva kartor tog över. Hela rollspelsdelen är dessutom nertonad och helheten påminner mer om tidigare spel, snarare än senare.

"Berättelsen är viktigare än antal aktiviteter"

Mirage är en återgång till ett tidigare format av Assassin's Creed-spel, där stealth och taktik är avgörande. Där striderna är utmanande och berättelsen är viktigare än antal aktiviteter. Mirage är ett utmärkt spel som samtidigt väcker en del frågor, för vad är egentligen vägen framåt för denna spelkoloss? Är detta en parentes i sammanhanget, eller inspiration för hur framtida spel borde fungera? Jag vet inte, men jag hoppas att vägen framåt hellre pekar i detta väderstreck av den enkla anledningen att – less faktiskt är more.

Fotnot: Recensionen avser PS5-versionen. Släpps även till PS4, Series X|S, XBO och pc 5 oktober.